Jag blir coachad. Får lära mig det jag redan vet igen. Egentligen borde jag väl ha pension och slippa tävla med alla unga om de få jobb som finns. Eller få jobb som mentor till de unga i min branch som inte får nån chans på arbetsmarknaden.
I det jobb jag hade var mentorskapet en viktig del. Puffa folk litet åt sidan för att hitta öppningar i karriären, öppna ögon på dem som fastnat, marknadsföra och stärka dem som inte riktigt begrep sin storhet.
Idag kan jag säga att jag har gjort ganska mycket gott för andra. Mentorer behövs. De blir allt viktigare i takt med att den gamla generationen slutar och den nya saknar erfarenheter.
Mina coacher berättar för mig vad jag redan vet. Mina jobbcoacher är visserligen trevliga och pålästa, men de har en målgrupp som är så spretig att inget vettigt kan komma ut ur mötena.
Alla är inte lika, är inte på samma nivåer, vill inte åt samma håll.
Men de får samma coachning.
Så skulle jag aldrig ha gjort som coach. Never.
Frågorna är så olika. Men svaren blir samma. Vilka har stöpt mina trevliga, duktiga i sig, energiska och - hoppas jag - kunniga coacher? Inte jag, i alla fall.
Jag skulle inte ställt samman en grupp efter vilket datum de började i utvecklingsgarantin. Jag skulle ha varit noga med att de kunde ge varandra något mer än trevliga möten och samtal om ditt eller datt.
Nä, jag säger inte vilket av de företag som kostar oss 2 miljarder jag blir coachad av. Men jag anser att det finns bättre användning för pengarna - å andra sidan har vi arbetslösa skapat jobb för några.
/ Bästa Tänk om
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar