En hunds morgon

Hej! Jag är hund här. Woffmaster. Nu sover jag, men däremellan woffar jag, busar, tar strumpor och tofflor, sliter ut diverse bitvänliga ting ur hyllorna.


I går en hit med husses gamla foto som jag massakrerade direkt. Husse ska inte ha nåt bakliv! Bara framliv som husse till en liten fredlig och snäll dogg.

Ovanför mig svävar en lampa. Lyser på en diskbänk, och där, just där, anar jag doften av Royal Canin, sniff, och ett ägg!!!

Hundens liv är komplicerat, men kan sammanfattas med MAT! För en Golden är det självklart. Jag växer, brukar jag skälla till husse. Jag blir mognare, woffar jag till matte.

I går hoppade jag upp i soffan direkt. Fick inte. Sen hoppade jag upp i sängen direkt, fick inte. Vad är det för liv? Nej till allt.

I Morse doftade jag in en myslukt i parken. Hittade källan, en godskit! Hade knappt fått den i munnen innan husses jävla hand tog ut den. Är han inte klok? Handlar det inte om återvinning? Fattar inget, men husse tvättade händerna extra noga sen han gett mig hemkomstgodiset, leverbitar!

Den som lever får se, lever man lever levern!

Som sagt, dagen har bara börjat. Jag vilar inför nästa dust med dumhusse (vill bara koppla mig).
Nu är riset snart klart, nu börjar han med frikadellerna, de underbara som jag knappt hinner smaka innan de hamnat i min fina och mjuka mage.

Svantes helg

Husse och matte (bästa kvinnan jag vet) åkte Borås i torsdags kväll. Skulle nån invigning. Borås Kulturhus heter det, vet inte vad det betyder, men vet att åka bil är kul korta bitar, tråkiga långa.

Blev lång resa. Låg i skuffen. Vad säger det om hundens plats i familjen? Åkte Laxbutiken, paus. Husse och matte åt lax, jag åt hundmat. Orättvist!

Sen till en stor våning i Borås. Fina mattor, god mat som inte jag fick, snälla människor dock. Sov hela natten på en fin matta!


Sen ut igen till skuffen, satt av och till medan matte träffade folk, husse var ute och kollade mig. Regn, det regnar nästan alltid i Borås.


Sista gången husse var där och skjutsade folk var när Reutersvärd invigde sin Non-Violence i hällregn, nu invigde han en ny staty i hällregn medan jag fick se på mellan alla roliga bitben, alla roliga gubbar och gummor som ville kela med mig, alla nästanmattar med tårar i ögonen.

Reutersvärd själv satt i sin stol och kollade, mig såg han inte. Nå, skuffen på en bil är också ett hem.

Hemresan gick fint. Jag sket i Falkenberg, väl hemma såg jag på matte som såg på Teve.

Lördag var sisådär. IKEA för matte och husse, hemma för mig. Blev rädd. Blåsten! Allt bullrade och smällde. När dom kom hem ville jag knappt gå ut. Skylten som sade advokat smällde, fy fan. Sen kissade jag fort, sket fort och ville in.

I dag var det helt OK. Vattnet efter stormen högt, jag kunde plaska fint i kanten av kanalen. Ramlade i, men vaffan. Upp igen och på löven, kvistarna, fåglarna som jag aldrig kan fånga och dessutom diverse drivmat, dvs. rester av förpackningar och annat kul.


Nu har husse köpt nymat, snart blir det äta och festa igen. En hund har koll på läget, det har inte hussar eller mattar..

Gråhundväder...

Gick gatorna i morse. Tråkigt. Inte ett borttappat köttben, inte en McDonaldspåse, inte ens tuggummi.

Husse hade lyckligtvis små levergodisar som ha sprätte ut när jag gjorde det jag skulle, dvs. kissa, skita och komma på kommando. Han tror att jag är lurad, är jag inte alls. Jag bluffar, vet att en snäll hund får god mat.

Mötte en ettrig liten parvel, la mig på rygg så att han fick härja litet. Sen, fort upp, slänga fram tassarna så att han fick se vad tyngd innebär.

Får medicin. Veterinären (en hygglig typ som heter Dragan) gav mig receptet. Tio dagars medicinering, begriper inte hur i helsicke dom får i mig tabletterna, jag äter ju bara små goa köttbullar!

Tog in en gran igår. Det är ju jul. Huset fullt av barr, I like that. Nja en kvist var det, men barrig för en halv skog. Bet och slet, mitt jobb enligt mina gener.

I morse krattade matte och sen husse hela golvet med nåt dom kallar sopkvast, men enligt mig är en fiende som ska förgöras. Som jag jobbade, de fick gömma borsten bakom hörnet till mattes dusch.

Mattes dusch är en hödpunkt. Jag får sitta och kolla, slicka litet mattehud här och var, få en vattensläng hit och dit, mest i huvet. Fint.

Husse vill att jag ska duscha idag, jaha, nähä. Han får jobba på det. Jag jobbar inte, jag är fina doggen, min uppgift i familjen. Jobbigt nog, nu går jag i sömn, tack för idag.

Svantes höst

Hösten är fin. Många blad att fånga. De far i vinden och blir utmärkta måltavlor för en ung hund i jaktträning. Ibland blåser de ut över vägen, då blir det farligt. Det finns bilar! Bilar hårda, hundar mjuka, säger husse. Vad vet han om bladjakt? Inget. Han krattar ibland, då brukar jag skälla på krattan.

Han dammsuger sällan, men när han gör det hugger jag munstycket utan tvekan. Ingen får komma och surra i mitt hem, tänker jag. Slangar äro som ormar, det är bara att hugga direkt så att man inte blir stungen.
Har varit stugan flera gånger nu. Vet inte riktigt vilken stuga det är, testar mig fram när jag smiter från matte på stranden. När inte båda är med blir jag liksom splittrad, vill vara både hemma och borta, hos husse och hos matte.

Men stranden är fin. Milavis med sand, milavis med dumma vågor som nästan slår undan fötterna på mig, massor av tång att tugga på och massor av strandråg att smaka på. Husse säger kungsörn, jag säger kaniner, husse säger ängshök, jag säger tångruskor. Olika intressen, men mina är bäst, det vet jag.

Det finns en å. En liten rackare med vatten som kan drickas och som flyter fort. Den gillar jag, plaskbar och rolig, drar i mig och skojar, jag skojar tillbaka, skäller och hoppar. Vi är som vänner, jag och ån. Det verkar som om den har bråttom, vill ut i det baskade havet som bara svallar hotfullt.

Jag måste alltså skynda mig om jag ska fånga den i en munfull gott vatten.
Fågelskrällen håller hov därute på vågorna. Måsar säger matte, mat säger jag. Men de bara svävar bort, jag kan ju inte flyga än. Men jag jobbar på det. En dag ska jag bita dem i benen, suga in dem och lära mig få fjädrar och sväva bort över vågorna. Men inte än, nu ska jag lära mig fram och bak på kroppen, jobbigt nog.

Svansen t.ex. En rackare som jagar mig bakifrån. Får ibland tag i den, men när jag biter gör det ont! Fattar inget.

Samma med öronen. När skuggan faller rätt ser jag dem, två fliddrar på huvet. Svårbitna. Jag kan inte vrida huvudet så, men jag försöker. En dag ska jag hugga mig själv i örat, sen jäklar blir det väl ordning på fladdret.

Nu sover jag igen. Husse var vänlig nog att gå ut med mig mitt på dan. Vi såg änder (jaha), duvor (jaha igen) skator (äsch) och en kråka (sluta nu!). Vi såg också en liten valp, en golden, som jag såg ut för fyra månader sen. Jag lade mig på min fina rygg, valpen fick bita mig i strupen, söt tjej som jag nog ska möta längre fram när jag vet varför.

Nä, nu är det bra för idag. Vi synes, som dom säger i skogarna härnere. Jag vill hellre säga: Vi doftar och luktar! Svante

En tass för litet...

Hundan också. Tassen ond. Kastde runt med Malte häromdan, skulle just hugga honom i strupen när foten gnällde till. Det var jag som gnällde, men foten vill liksom inte.

Kan det var så illa att en traditionellt byggd GR (grrr!) är för tung? Ska det i så fall innebära mindre mat? Ska det i så fall tas som intäkt från husse och matte att inte ge mig småskrap från deras goda måltider?

Jag tänker nöjen, tänker njutning!

I går fick jag kyckling. På fem sekunder hade jag ätit alltihop! Gott. Sen ville jag ha mer. Självklart, men fick inget.

Lillhusse och lillmatte på besök i helgen. Dom fattar vad en hund vill ha. Massor av kel och bus. Sen bar det av till barndomen vid havet. Sand, öppna vyer, tång att bita och äta, vatten att bada i, litet hus at bo i, liten gräsmatta att äta upp. Sånt gillar jag.

Jag växte upp där sen matte/husse hämtat mig hos mamma. Minns henne. Fin hund som spydde ut vår mat mitt i flocken. Jag var störst och fick mest, blev störst, men har ont i tassen.

I morron ska vi till nån doktor som kan tassar. Jag kan tassar ännu bättre, kan riva, gräva, hoppa upp och lägga den på nån slarver till liten skithund.

Nå, allt har sin tid, nu ska husse ut med mig fast han är sjuk, ska bli kul att se om han orkar runt kvarteret. Må bra alla hundar!

Mitt hemliga liv

Jag har ett hemligt liv. Det talar om för mig när matte ska resa, när husse vill bada mig eller bara i största allmänhet är en källa till förnöjelse.

I mitt inre liv drömmer jag om ängar, om tikar (fast begriper inte varför) om friheten att bita vem jag vill om jag vill. Det vill jag ibland, men håller tass på mig, nafsar kanske eller morrar.

I mitt inre hemliga liv vet jag vem som kommer på gatan. Kelbar eller inte, känns direkt. Jag vet också om det står en hund runt hörnet eller bakom trädet. Jag känner det instinktivt. Ser runt hörnen, känner stämningar innan de uppstått, vet när matte eller husse behöver tröst.

Hur? Det vore att avslöja mig för mycket.
Men jag kan jag säga att mitt luktsinne är i bästa form. Människor vet inte om att de utsöndrar dofter, ingen parfym kan ta bort dessa. En rädd människa syns på långt håll, kroppsspråket, räddedoften, blicken.

Sånt kan jag tyda lätt som en plätt. Därför kan jag skrämma de redan rädda, gosa med de redan gosiga, undvika dem som luktar elakt och närma mig mjukt de människor eller doggar som är mjuka och har öppet sinnelag.

Jag har öppet sinnelag. Idag kom vaktmästaren. Ringde på, jag visse direkt vem det var, bet honom i arbetsbyxan, höll så när på att hugga hans nycklar (husse skulle ha användning för dem, det finns gott om hundmat att sno i detta hus).

Men jag bet honom lätt i hälen! Då skrattade han, visste att det var en sån, en skojgubbe.

Mina språkunskaper imponerar även på mig. Jag talar engelska, danska, skånska, svenska, göteborgska, norska, tyska och franska. Samt japanska!

Häromdan kom en japansk man med barn. Som vi pratade och kliades, lekte och hade oss. Husse fattade ingenting, men jag woffade lätt och mjukt, så var barriären bruten. Sen hade vi kul en hel kvart innan husse blev nervös och ville gå. Snacka om utanförskap!

I mitt allra hemligaste inre bor en varg. Jag tror att matte har fattat, men husse verkar tro att man kan göra vad som helst med mig.

Min drömmåltid är en älg! Jag ser hur jag biter honom i hasorna, och hur jag lägger ned honom och tar mitt berömda strupbett. Sen är det serverat.

Jag håller korparna borta medan jag tuggar och njuter. Med magen full ramlar vargen omkull. Och sover och drömmer om nästa älg.

Det blir väl i nästa liv. Här får man inte ens fatt på en kanin fast de kutar runt i parken varje dag.

Ont i tassen

Matte åkte. Ville följa med, men fick inte. Satt och surade en stund. Sen sov jag.

Husse kom tillbaka igen, gav mig mat. Som om det skulle var en tröst för en förlorad matte! Jag åt, gick ut, surade ett tag till.

Sen gick husse och jag ut igen. Roligare för husse hade kommit ihåg att ta med leverbitarna som jag gillar. Tre gånger i parken.

Sista gången hittade vi två barn och ett halvt i mammans mage. Kul tyckte jag, tog barnens pinnar, tuggade och åt.

Fina pinnar, men barnen ville ha dem tillbaka. Tur man inte är barn, bara valp. Sen busade vi litet. Sen kom en glad hund, men jag fick inte busa idag. Fattar inte varför. Husse sa att foten är litet stukad.

Jag tycker att det är han som är stukad i huvet. En hund måste få busa, tass eller inte tass, fot eller inte fot. Jag fick mest bara titta på när andra hade kul. I morron ska jag busa husse ur soffan, banne mig.

Nu har jag ätit igen. Ville gärna äta mer, men husse tycker att jag kan bli tjock. Jag tjock! Jag är smalare än ett svin, smalare än en flodhäst, smalare än en nyäten anaconda. Kommer in nästan överallt, glider ljudlöst genom den tjockaste lera, smiter tyst ut bakvägar när såna finns. Vaba?

Nu väntar jag ivrigt på kvällsturen. Då ska jag visa husse att jag är vuxen, stor, modig och vacker, fast vacker tvivlar husse inte det minsta på. Jag drar ögonen till mig, främst kvinnors.

Det finns inte en dam på gatan som inte ler i mjugg eller får nåt vått i ögonen när de ser min stiliga approach. Nå, i morron kommer morronmorret! Be there, I will!

Husse gick upp i natt. Bra, jag hade skitit på golvet. Brukar inte göra så, men brukar inte heller få strömming.

Fisken simmade liksom ut under natten. Husse var klok nog att nosa sig till orsaken. Vad kul att se honom klockan två, naken, och sur.

Sen torkade han upp min finskit. Två stora blaffor, är jag stolt eller?

Nå viktigare än att jag nu inte fick full ranson. Bara litet sketet ris och ett ägg. Närmast jag kommer en fågel.

Nu ligger jag och kontemplerar, vi gör ofta så vi hundar, det är därför vi blir så kloka.

I morse fick jag se en dogg, stor som sjutton, ville hugga direkt, men husse sa "sitt".

Jag satt. Att sitta kan betyda godis. Gjorde det också. Sopgubben hade sopat klart när vi kom. Inte en fimp att tugga.

Uppe igen strök husse mattes kläder. Fint, där finns en ryamatta som nästan är liksom gräs. Jag tuggar, drar i trådarna, mjukt och fint, lyckas sno flera fina ylletrådar att äta.
Nu ligger jag, vilar på mina lagrar. Jag vet ju min stjärnstatus.

Varje liten minsta utgång betyder klappa, prata, bli smekt och i bästa fall klappad över hela valpmagen. När blir jag en hel hund villa jag knulla löptikar och sånt?

Vet inte, har inte ens lärt mig att lyfta benet när jag kissar. Man kan kissa ändå. Tjafs med kissestilen, antingen kissar man eller inte.

Nu vill jag ha en bra dag med husse. Träffa Malte, Otto och de andra vilda doggarna som jag klarar att övermanna. Stora doggar bör hålla sig inne.

Vi hundar känner våra hussar/mattar bättre än de tror. I morse skulle matte resa bort. Visste det, satt och liksom kliade mig nära henne. Röda väskan fram betyder resa. Husses snabbstykning av kläder gör allt tydligare.

Varför får inte jag följa med på konferenser (god mat), möten (fikabröd) eller resor (kul att kolla doggarna i diverse länder)?

Kommer så småningom säger matte. Finns bara nu, säger jag på ett ganska skälligt sätt. Morrar dessutom (väcker viss respekt).

• Nå, jag är en skånehund,
• lever i nuet, bryr mig bara om varje sekund,
• För mig är tiden förevigt rund
• och jag själv en resenär i Malmö stad.

Adjö och välkommen åter
Kommer igen när jag vaknat.
Svante Hund!

En hund - fyra ben

Träffade Malte igår. Roligt som fan. Han bet, jag bet, han lade sig över mig, jag lade mina fräscha 25 kg över honom.



Bus av hög kvalitet. Inte ett skäll, tyst brottning bara. Finns ingen bättre polare än Malte, nåt slags stor terrier i samma färg som jag.



Sen blev det skit. Jag gjorde en av mina magiska snurror för att attackera från andra håller. Då blev det ont. Slant i vätan. Hamnade sida.

Foten stukad, bästa framtassen. Inte Maltes fel, bara mitt. Fotbollsspelare råkar ut för samma. Vi kör hundRugby, häftigt men kul. Jag vrickade tassen, bästa vändetassen. Linkade av plan och fick godis av husse (leverbitar).

Satt en stund. Låg en stund. Funderade. Husse ville sätta in en avbytare (det stod hundar runt om).

Nå, hundans, också. Jag kastade mig in i kampen en gång till, gick ett tag, sen tog skadan över.
Haltade hem. Haltade in i duschen. Haltade ut till matskålen. Tom! Husse fyllde den motvilligt.

Husse har en tråkig princip. Mat bara ibland! Vaba och Woff. Vi bor ju i Skåne. Där gäller

• Möe mad!
• God mat!
• Mat i rättan tid!
• Dvs.: Alltid!

Men jag ska inte klaga. Det finns doggar som måste jaga all mat själva. Olagad. Ofjällad. Oavfjädrad. Obenad. Bara så där rakt av som råttor, fåglar och kaniner uppträder.



Vem uppfinner den färdigplockade tuppen?

Nå nu ligger jag och memorerar allt för husse. Kan inte datorer än, men det kommer, sure.
Nu undrar jag varför just jag måste skita i den oskitna ytan mitt i gatukorsningar! Nån måste göra det, men varför just jag?