Ont i tassen

Matte åkte. Ville följa med, men fick inte. Satt och surade en stund. Sen sov jag.

Husse kom tillbaka igen, gav mig mat. Som om det skulle var en tröst för en förlorad matte! Jag åt, gick ut, surade ett tag till.

Sen gick husse och jag ut igen. Roligare för husse hade kommit ihåg att ta med leverbitarna som jag gillar. Tre gånger i parken.

Sista gången hittade vi två barn och ett halvt i mammans mage. Kul tyckte jag, tog barnens pinnar, tuggade och åt.

Fina pinnar, men barnen ville ha dem tillbaka. Tur man inte är barn, bara valp. Sen busade vi litet. Sen kom en glad hund, men jag fick inte busa idag. Fattar inte varför. Husse sa att foten är litet stukad.

Jag tycker att det är han som är stukad i huvet. En hund måste få busa, tass eller inte tass, fot eller inte fot. Jag fick mest bara titta på när andra hade kul. I morron ska jag busa husse ur soffan, banne mig.

Nu har jag ätit igen. Ville gärna äta mer, men husse tycker att jag kan bli tjock. Jag tjock! Jag är smalare än ett svin, smalare än en flodhäst, smalare än en nyäten anaconda. Kommer in nästan överallt, glider ljudlöst genom den tjockaste lera, smiter tyst ut bakvägar när såna finns. Vaba?

Nu väntar jag ivrigt på kvällsturen. Då ska jag visa husse att jag är vuxen, stor, modig och vacker, fast vacker tvivlar husse inte det minsta på. Jag drar ögonen till mig, främst kvinnors.

Det finns inte en dam på gatan som inte ler i mjugg eller får nåt vått i ögonen när de ser min stiliga approach. Nå, i morron kommer morronmorret! Be there, I will!