I mitt land, dvs. havsland, finns ett märklig fenomen. Ett slags vattentarm som husse kallar å. Kabusaån är namnet.
Vattnet där busar inte lika mycket, vågar bara litet. Men ström finns, man hoppar i och stiger upp på olika platser. Sand på båda tarmsidor, fåglar överallt, och husse säger att jag ska akta mig för gäddorna.
Vilka gäddor? Har inte sett en gädda sen jag såg en vid Fiskehoddorna i stan. Gillar hoddorna! Brukar få mat där, rökt lax!!! Älskar rökt lax.
Just nu ligger jag i hallen och surar. Woffar ibland. Vill till havet. Känner inom mig att det är från havet laxen kommer. Vid varje våg sitter jag och väntar: finns där en lax. Hugger i vågeländet men fångar bara tång.
Eftersom jag blivit lantis är jag inte längre van vid trafiken i stan. I min stad cyklar alla människor. Som om cyklingen är viktigare än själva livet. Vissa vinglar, andra speedar (husse lär mig engelska), och ytterligare andra kör i bredd så att vi gångare måste ducka sidledes. Fy katt!!! Ingen hänsyn alls.
Vi hundar (känner mig som taleshanne!) vill inte bli påkörda! Vi vill ha gatans lustlukter i fred att sniffa i om så mitt på gatan. Vi vill reclaime (husse igen) the streets!!! Stolpar är brevlådor för en dogg. Kantstenar också. Portaler borde fridlysas. Även hundar behöver post! Behöver skicka brev! Behöver kommunicera på ett mer subtilt sätt än hussars och mattars doftlösa mail eller bref.
Nå landet ligger. Så är det. Landet i Skåne ligger inte sällan platt som en pannkaka. Som Söderslätt. Som Kristianstadsslätten (fast det har husse sagt;)
Plattheten betyder fritt fram för cyklar. Människorna cyklar just för att de kan. Varför kan de då inte cykla rätt? Fattar inte, de är ju kloka säger husse. De är ju inte kloka, säger husse i nästa sekund sen har kasta oss åt sidan i sista sekund. Min slutsats är att människor inte är klokare än en hund. Vi skulle aldrig komma på den vansinniga tanken att cykla....
