Hunden och cykeln

Har varit på landet ett tag. Även hundar har rätt till semester. Hur landet ligger är alltid outgrundligt, i mitt fall ligger landet vid hav. Havet ligger tryggt och säkert, ingen tvekan om det! Alltid vågigt, aldrig helt lugnt.



I mitt land, dvs. havsland, finns ett märklig fenomen. Ett slags vattentarm som husse kallar å. Kabusaån är namnet.

Vattnet där busar inte lika mycket, vågar bara litet. Men ström finns, man hoppar i och stiger upp på olika platser. Sand på båda tarmsidor, fåglar överallt, och husse säger att jag ska akta mig för gäddorna.
Vilka gäddor? Har inte sett en gädda sen jag såg en vid Fiskehoddorna i stan. Gillar hoddorna! Brukar få mat där, rökt lax!!! Älskar rökt lax.

Just nu ligger jag i hallen och surar. Woffar ibland. Vill till havet. Känner inom mig att det är från havet laxen kommer. Vid varje våg sitter jag och väntar: finns där en lax. Hugger i vågeländet men fångar bara tång.

Eftersom jag blivit lantis är jag inte längre van vid trafiken i stan. I min stad cyklar alla människor. Som om cyklingen är viktigare än själva livet. Vissa vinglar, andra speedar (husse lär mig engelska), och ytterligare andra kör i bredd så att vi gångare måste ducka sidledes. Fy katt!!! Ingen hänsyn alls.

Vi hundar (känner mig som taleshanne!) vill inte bli påkörda! Vi vill ha gatans lustlukter i fred att sniffa i om så mitt på gatan. Vi vill reclaime (husse igen) the streets!!! Stolpar är brevlådor för en dogg. Kantstenar också. Portaler borde fridlysas. Även hundar behöver post! Behöver skicka brev! Behöver kommunicera på ett mer subtilt sätt än hussars och mattars doftlösa mail eller bref.

Nå landet ligger. Så är det. Landet i Skåne ligger inte sällan platt som en pannkaka. Som Söderslätt. Som Kristianstadsslätten (fast det har husse sagt;)

Plattheten betyder fritt fram för cyklar. Människorna cyklar just för att de kan. Varför kan de då inte cykla rätt? Fattar inte, de är ju kloka säger husse. De är ju inte kloka, säger husse i nästa sekund sen har kasta oss åt sidan i sista sekund. Min slutsats är att människor inte är klokare än en hund. Vi skulle aldrig komma på den vansinniga tanken att cykla....

Är jag rasist?

Grunnar på det. Husse säger att jag föredrar vissa doggar framför andra. Vet inte det.

Bland mina favoriter finns bl.a. en dvärgtax (tror jag) som heter Bosse och är tik.
Där finns ett antal små fransoser, dvs franska bulldoggar. Där finns terrier och en blandrasnisse som heter Zeke.

Men, och nu ska vara rak, jag föredrar en Golden när jag möter någon. Flat coated är pest. Ännu värre är Pitbull eller Amstaff. Går omvägar när vi ser nån.

Men om jag leker med en dvärgtax när goldentikvalpen Isa passerar är valet givet. Jag leker helst med Isa, och hon leker med mig. Andra göre sig inget besvär. Vi kan varann, jag och Isa, vet hur man ska brottas och har mycket roligare än med en sketen terrier.
Här är jag med matte...
Jo, jag är nog litet rasist, har lärt mig av husse och matte tror jag. När en annan golden passerar säger dom: "Oj så fin! Vilken trevlig valp, precis som Svante".

Får dom se en Amstaff säger dom: "Usch, farlig hund, vi går en annan väg!"

Tro fan att jag är inriktad på Golden!

Undrar om människorna är likadana. Om människovalparna lyssnar och lär när deras hussar/mattar säger "usch vilken svartskalle!" eller säger: "där går en riktig svensk!"

Tror det. Dom är väl som jag, valpar lär av de äldre. Min kultur är mattes och husses. Barnens/människorvalparnas värderingar/kultur är deras föräldrars.

Jag brukar ibland busa med rottweilers, med blandraser, det funkar också. Boxrar är kul, boxar mig i magen, men jag ger igen, brottas jättebra.

Men husse och matte blir nervösa då. Kan det ha nån inverkan på mig? Jag tror det. Nu ska jag snart äta, har inte tid att skriva mer. Isa kan vara i parken vid lunchtid!

Sand

Vi doggar äter det mesta. Åtminstone jag. Just nu tuggar jag matta. Har tuggat sönder fem mattor sen jag kom till husse/matte. Fick pinne i stället. Nå, detta ska handla om sand.

Jag tillbringar stor del av min tid i sand. Konstigt, nä, mina flockledare har ett gryt nära stranden. Hus kallar de grytet.


Där kutar jag, äter bästa tången, finaste rötterna av allehanda växter och jagar kaniner. Överallt sand. En del rot kräver två tredjedelar sand.

Sand är lättätet, men tynger i magen. Efter att ha gått en halv mil dit och en halv mil tillbaka är jag sisådär tre kilo tyngre. Tro fan att jag blir trött.

Under tiden har jag grävt ut fem kaninhålor, jagat tio sorkar, sprungit efter pinnar som matte/husse kastat och dessutom kört mina inprogrammerade jaktrundor till höger och vänster.


Sen skiter jag sand. Sand med rötter, sand med hundmat, sand med bitar av trä, sand med något som varken husse eller jag vill berätta.

Därmed vill jag säga att sand inte är bara bra, det är mer lättätet än en duktig hund begriper. Ärligt talat fattar jag inte ens vad jag skriver.

Woff igen...

Det har gått tid. Tid går, märker jag. Nu är jag nästan stor!
Mötte Bosse i förrgår. Minsta doggen ever. Hon kröp på mig och nafsade i öronen. Så är hon ju bara en dvärgtax.

Värre är Zeke, en schäfer/goldenblandning. Snacka om gathund! Men kul som sjutton. Vi brottas i gathörnen. Jag är tyngre, han är smidigare, det blir alltid oavgjort. Bäst för alla.

Husse vågar normalt inte släppa mig, men när jag möter Zeke vet han att jag inte drar i väg. Vi boxas, vi småbits, vi har himla kul. Två doggar som möts i vänskap.

Nu vill jag berätta om att skita. Vet att inte alla av er gillar ämnet, men skita är en del av livet. Husse skiter, matte också, fast snällare på nåt sätt. Själv gillar jag open spaces.

Gatkorsningar, mitt i huvudleden, nånstans där min skit kan ses som ett inlägg från mig till alla andra doggar.

I morse blev det korsning. Turligt nog tidigt, innan bilarna kommit. Sen blev det mitt i gatan, bra, då syns och märks det att jag varit där. Husse har en ovana att plocka upp mina fina skitar i svarta påsar! Snacka om brist på respekt!

Nå, hemma igen. Nästa varv handlar om parken, om att skita ner mig till den grad att jag får duscha! En doggs himmelrike, men det vet dom inget om. Avslöjar mig tyvärr genom att glatt hoppa ned i badkaret.

Hunden och tassen

Fryser tassar idag, men visar inget. Går gator med salt, men låter inget märka (Gillar salt att slicka, men inte att gå på). Inget salt ska hindra mig att nå en McDonaldsbox som nån slängt.

Gillar också fiskehoddorna. Fick rökt lax där häromdan. Var det gott, eller? Husse fick släpa mig tillbaka, det är rätt åt honom, han behöver träna sina gubbamuskler.
Jag brydde mig inte ens om pinnar på hemvägen, försökte bara lura husse att ändra riktig från hemmets hundmat till hoddornas paradis bland fiskrens och halva laxbitar.

Men tassen var det. Har fyra. Dom är jättebra. Utan tassar, ingen hund. Utan hund, inga tassar.

Mina tassar har klor som husse försöker klippa ibland. Klorna smattrar käckt mot golvet, repar väggar, gräver stora hål varsomhelst, jagar kaniner (fast jag inte vet vad kaniner är, luktar gör dom i alla fall), skrapar mattes och husses ansikte, och är allmänt nyttiga för att krafsa fram skit mellan gatstenar.

Mina klor är som björnens, arbetsverktyg! Katten är feg som drar in sina taggisar efter klöset. Inget för mig. Vill ha dem framme alltid för anfall, försvar och gräv.

Min tass har simhud. Simma kan jag säger dom. Tränade några hemska gånger i somras, men ska testa mer seriöst i vår.

Änder och måsar känner jag. Dom flyger alltid när jag kommer nära. De har också simhud. Tänker på det när jag ligger och väntar på maten. Kanske, kanske kan jag överraska en mås i vattenläge. Komma som en utter (ingen aning om vad en utter är), dyka just innan och hugga dem underifrån som en späckhuggare hugger sälar (har jag sett på TV, gillar djur på TV).

Nä, nu kom maten, knappast nån McDonalds, bara royal canin, men inget får slippa undan. Låtsas att det är en nyligen huggen hare! Sen ska jag sova, sen ska vi till parken! Husse har lovat att ta röda bollen med (är jag färgblind eller?)

Hundar tvingas dra vikter - Svantes tankar...

Husse läste i tidningen om hundar som tvingas tävla i att dra vikter. Värst var en schäferluring som kunde dra 1500 kilo. Som värsta traktor. Kunde dra en hel bil.

Jag gillar bilar, men då får den dra mig i skuffen först. Hoppar alltid in när bilen är framme, bäst att försäkra sig om plats innan husse och matte hunnit fylla skuffen med lådor och hyllor och allehanda skräp som inte heller duger som mat.

Nä, ska jag dra så är det husse. Han är aldrig med när jag siktar nån liten dogg, kanske en tik hoppas jag, men fattar inte varför. Jag drar, men husse väger nog minst 1800 kilo. Tränar i hemlighet, varje drag är en träning inför den dag när jag äntligen kan dra husse som en trasa flera hundra meter rakt fram till hunden jag siktat in.


Sen biter jag pinnar. Är nog parkbäst på det. I går hittade jag en fyra meter lång stock. Visst hundan kunde jag dra den! Några meter, men ändå. Sen la jag mig i rätt vinkel, bort från husse med kopplet, gnagde, gnagde, gnagde, svalde och gnagde. Sen blev husse less, sa hit, nu går vi!

Inte hundan gick jag. Han fick välta mig bakåt med kopplet. Vänta du, husse, snart är det jag som välter dig!

Mötte två duktiga hundar. Golden som jag. Som vi busade! De var äldre, för att luras la jag mig på rygg - en stund. Sen anföll jag med båda framtassarna, högg med vassaste av tänder, fast snällt förstås.
Fick ge mig, två duktiga golden klarar alltid en duktig valp, men jag lär mig.


Idag gick vi förstrundan kring gatorna. Hittade ingen annan hund, men hittade roliga meddelanden i doftform, tuggummin, trevliga matbitar, skojiga pinnar som nån annan hund dragit hit, och hälsade på en morgonsur liten dam i medelåldern (fem år, brun) som inte ville bli tillskälld.
Skällde tillbaka! Ingen hyfs! Hon luktade gott, mest i baken. Det gör jag med nu när den lösa magen stillat sig.

Kommer mer Dogs! Folks kan läsa för er. Husse läser allid för mig.

Matte är kul. Fast hon har skadat foten kan jag lura mig till en plats i hennes soffa. Jag liksom kelar med henne, lurar med en pinne eller sockan som jag gillar.
Sen är det klart, vips är jag uppe i hennes soffa. Är man alfahanne så är man. Sen kommer husseidioten och kör ner mig igen. Dumgubbe!
Fast utan honom kommer jag inte ut och får jaga pinnar, busa med doggar eller få min motion.

Fattar inte vad motion betyder, men begriper en bra brottning med en duktig ridgeback. Ha det gott, alla andra doggar. Jag sover just nu, men husse tyder mina drömmar hyfsat, bara hyfsat...

Vardagshund

Klockan fyra ville jag skita. Började, men matte vaknade. Halva skiten inne, andra halvan ute.

Husse fick gå ut i svarta natten. Fint. Tror jag ska börja smygskita så blir det mera ute. I mitt fall (det heter så) handlar det om intaget av pinnar.

Jag äter pinnar, sånt som inte kossor eller hästar äter. Ramlade förbi en utställd julgran. Sniffade (sniffar alltid) och högg en fin grankvist som fick följa med nästan hem. Sen kom en konstig sak skramlande (allt skramlar så här i city).

Två män i lastbil. Gick fram för att bli kliad och klappad. Blev så. Hittade en fin papperslåda som innehållit mat. Bet och slickade innan husse insåg faran.

Golden retriever än en populär hund. Vi håller änderna borta. Och skatorna. Fast dom flyger bara iväg och retas. Tur jag inte är katt!


Barnen gillar mig. De minsta är jag klok nog att inte hoppa på, men de större vill jag gärna busa med. Valpar som jag. Tänk att en valp kan vara större än vanliga hundar i sina bästa år. Så är det.
rländsk varghund känner husse till, tror jag ska bli en bara för att jag är vargaktig; äter allt, tuggar allt, ylar emellanåt och vill flocka mig. Husse och matte är min flock.

Här i Malmö gäller stadsliv. Kissa på sten. Skita på sten. Nosa på sten. Slicka stenar som nån kissat på. Parken är vildmarken. Där finns änderna, vattnet, träden, gräsmattorna att gräva i. Nu vankas vår, det käner jag i näsan. Löptikarna kan inte ens en valps näsa missa...

Hundens nya år

Det var mörkt. Natt tyckte jag. Husse och matte drog iväg mig till grannen. Luktade katt, men på bordet fanns det godbitar. Hörde att det krafsade från grannens sovrum, anade katter, men brydde mig inte. Man är ju mogen, 7 månader redan.

Då började det smälla och knastra och yla utanför. Här ska ingen yla utom jag, tänkte jag och började skälla. Mitt skall hörs, det kan husse lova. Än är han inte döv, men snart så...

Sen skulle vi ut. Här ska bitas i alla smällande människor tänkte jag. Vässade gaddarna litet lätt i en tillfälligt nedfallen bit oxfilé från matte. Hon är slarvig med maten, minsann. Särskilt när jag ligger under bordet.

Vi gick ut. Husse och de andra hade ett slags bubblande vatten i sina glas, jag hade inte ens en vattenskål. Vilket oväsen! Vilka konstiga blixtar! Jag ställde mig nära matte innan jag skällde till rejält. Nu skulle dom väl få.

Plötsligt började människorna runt mig säga gott nytt år och klirra med sina glas mot varann. Blixtarna blev fler och smällandet också.

Men jag blev inte rädd, bara förbaskad på allt oväsen. Morrade upp mig rejält. Kände mig minst lika farlig som blixtarna. Sen tog det slut.

Sen somnade jag och när jag vaknade gick vi ut. Det hade blivit ett nytt år, sa husse. Jag märkte det. Vägen till stranden kantades av mat! Bästa spyor faktiskt. Hann nästan äta en innan husse vaknade till och stoppade mig. Typiskt. Husse fattar inte att färdiglagat är bäst.

Men jag träffade andra hundar och glömde spyorna, lekte ett tag med en terrier och en som jag fast större. Sprang runt, högg vilt, brottades, låg på rygg och blev biten, la andra på rygg och bet.

Fast vi biter bara mjuk, man får hålla på reglerna. Tror att jag vann, det trodde de andra också. Sen käkade jag litet tång, litet sand, grävde kanin en stund innan jag gick hem till min alldeles egen mat. Fin dag, fint nytt år, men smällandet är bara löjligt.

Gott nytt år, alla doggar och katter. I år ska jag bli riktigt stor!