Syrien

Syrien är en orientalisk gåta.. Damaskus är staden med berättelser från tiden före tiden. Varje hus, varje kvarter, varje byggnad är historia. De flesta kan berättas, men många tiger ännu stilla.
Tunnbindaren i Damaskus...

Rädslan styr i Syrien, skapar en paradoxal känsla av trygghet. Religionerna håller sams under hotet. Människor kan tala om allt utom politik.

Daraa i söder har sin kultur, och Aleppo norr sin. I öster ligger öknen, gränsen till Irak och den sägenomspunna oasen Palmyra.
Baals tempel...

Den andra generationen Assad öppnade sitt land för turism. Turisterna kom. Också från Sverige triggade av Jan Guillous böcker om Arn.
Croc de Chevaliers

Croc de Chevalier jäser på höjderna över Medelhavet. Korsriddarna har liksom romarna och alla andra stora civilisationer under antiken satt sina spår i landskapet. Små kullar på slätterna markerar gamla köckenmöddingar vars ålder daterar sig till mänsklighetens begynnelse utanför Afrika.
Dessa romare....

I Syrien finns också framtiden, nyckeln till Mellanöstern där det sträcker sig mellan Mindre Asien till den arabiska halvön. Låset är ännu stängt, men det kommer att öppnas.
Romarnas lämninar...

På kullarna över Damaskus står Israels kanoner riktade mot miljonstaden. Golanhöjderna. I väster ligger Libanons berg, och i norr Turkiets högslätter. I söder Jordanien och Israel.

Mångkulturellare land finns inte i Mellanöstern. Historien är levande i varje nu, men allt det fasta rämnar, nuet är också historia och Syrien kan inte stå utanför tidens strömmar.
Mellan Damaskus och Palmyra...

Assad ligger illa till. Det vet han, och gör som Kadaffi, skjuter sitt eget folk. Det skulle han aldrig ha gjort. Visserligen är han stödd av många, inte minst inhemska affärsmän som berikat sig på turismen. Inte minst Iran. Inte minst Israel som ser fienden i norr som stabiliseringsfaktor.

Nu väntar ett avgörande. Assad kan ännu kuva sitt folk en tid. Men hur länge? Om Assad faller blir motsättningarna inom landet tydligare. Druserna, Alawiterna, Kurderna, De kristna, Judarna, alla riskerar att hamna i luven på varann.
Saladdins grav...

Men historiens gång kan inte hejdas. Assad har gjort sitt alltför länge. Nu stundar en blodig frihet som kan innebära allt eller ingenting för många fler än Syriens folk.

Bilbao - en stad med nytt ansikte

Inte mycket politik denna gång. Bara litet. Resan gick till Bilbao, Baskens största stad, av Göteborgs storlek, ungefär, och Spaniens åttonde. För tjugo år sen var det en skitig industristad med stora motsättningar. Floden skeppade ut industrins produkter, dels i Biskayabukten som skit, dels till hamnar världen över.


Den baskiska motståndsrörelsen finns och lever. På barer och krogar, längs husfasader och över gator ser man den rödvita banderollen. Vi tog några tapas (pintxos) på en bar, och jag tackade på spanska, Grazias. Skulle jag inte ha gjort, fick en föreläsning om att jag minsann befann mig i Baskien, inte i Spanien! Tapas i Bilbao liknar inget annat, små fylliga konstverk som mättar till ringa kostnad.


Vi bodde på två hotell. Den ena var billiga Bilbi, fint men i ruffig miljö. Helt OK. Det andra något finare med perfekt läge vid gamla stan.


Under tiden som industrierna lagts ned och till idag har stan förskönats. Det finns knappast ett enda hus som inte visar något extra. Gamla hus är renoverade, och de nya utmanar arkitekturens regler till bristningsgränsen. Bilbao är en stolt stad, men så är Baskien numera självstyrande till stor del.


Baskernas kultur är en blandning med keltiskhet som grund. Romarna fördrev kelter till Irland, Wales, Bretagne, Skottland och just Baskien. Den baskiska kulturen bärs fram av språket, Euskara/Baskiska. Allt står på två språk. Ibland bara på Euskara. Kul språk med många z och x, avslut på -ix. Som Asterix.


Och i Bilbao hade fascisten Franco sina värsta motståndare, då som nu.


Utan basker på huvet (alla andra gubbar hade en) gick vi runt i staden. Upp på höjderna och ned i den lilla tunnelbanan. Längs floden. I gamla stan virrade vi, medeltida och förvirrande till en början. Mitt i röran dök ett gammalt bibliotek upp, stans äldsta kommunala. Underbart beläget.
Läsesal!!!

Det finns ett nytt också. Fast nybyggt gäller mörker i hela kulturhuset. Med spotbelysning mot grafitgått. Jag blev beklämd, inte bara för dem som behöver ljus för att läsa, men också av färgsättning och låga tak.


Guggenheim, naturligtvis. Ligger perfekt beläget nästan mitt i stan. Ett underverk, ett konstverk i kolossalformat. Operan i Sydney får ursäkta, men Guggenheim är snäppet värre.

Hus och arkitektur skapar en miljö som bejakar livet. Det känns i varje steg, för varje meter. Här och var små torg, överallt människor i samtal. Jag fick gott om tid att ströva på egen hand, älskar det. Sitta med en bok på en bänk, upptäcka en undanskymd gränd, lyssna till fåglar och spårvagnar.


Turismen kan bli en fara. Priserna är ännu låga, men de jag pratade med säger att priserna går upp, och det är inte bara den spanska krisens skull. Arbetslösheten är också hög, men de många studenterna ger liv och färg åt stan. Planerar du en weekendresa är Bilbao ett utmärkt val, just så udda men ändå välbekant som en stad kan bli.