tisdag 20 mars 2012

Är jag rasist?

Grunnar på det. Husse säger att jag föredrar vissa doggar framför andra. Vet inte det.

Bland mina favoriter finns bl.a. en dvärgtax (tror jag) som heter Bosse och är tik.
Där finns ett antal små fransoser, dvs franska bulldoggar. Där finns terrier och en blandrasnisse som heter Zeke.

Men, och nu ska vara rak, jag föredrar en Golden när jag möter någon. Flat coated är pest. Ännu värre är Pitbull eller Amstaff. Går omvägar när vi ser nån.

Men om jag leker med en dvärgtax när goldentikvalpen Isa passerar är valet givet. Jag leker helst med Isa, och hon leker med mig. Andra göre sig inget besvär. Vi kan varann, jag och Isa, vet hur man ska brottas och har mycket roligare än med en sketen terrier.
Här är jag med matte...
Jo, jag är nog litet rasist, har lärt mig av husse och matte tror jag. När en annan golden passerar säger dom: "Oj så fin! Vilken trevlig valp, precis som Svante".

Får dom se en Amstaff säger dom: "Usch, farlig hund, vi går en annan väg!"

Tro fan att jag är inriktad på Golden!

Undrar om människorna är likadana. Om människovalparna lyssnar och lär när deras hussar/mattar säger "usch vilken svartskalle!" eller säger: "där går en riktig svensk!"

Tror det. Dom är väl som jag, valpar lär av de äldre. Min kultur är mattes och husses. Barnens/människorvalparnas värderingar/kultur är deras föräldrars.

Jag brukar ibland busa med rottweilers, med blandraser, det funkar också. Boxrar är kul, boxar mig i magen, men jag ger igen, brottas jättebra.

Men husse och matte blir nervösa då. Kan det ha nån inverkan på mig? Jag tror det. Nu ska jag snart äta, har inte tid att skriva mer. Isa kan vara i parken vid lunchtid!

måndag 5 mars 2012

Sand

Vi doggar äter det mesta. Åtminstone jag. Just nu tuggar jag matta. Har tuggat sönder fem mattor sen jag kom till husse/matte. Fick pinne i stället. Nå, detta ska handla om sand.

Jag tillbringar stor del av min tid i sand. Konstigt, nä, mina flockledare har ett gryt nära stranden. Hus kallar de grytet.


Där kutar jag, äter bästa tången, finaste rötterna av allehanda växter och jagar kaniner. Överallt sand. En del rot kräver två tredjedelar sand.

Sand är lättätet, men tynger i magen. Efter att ha gått en halv mil dit och en halv mil tillbaka är jag sisådär tre kilo tyngre. Tro fan att jag blir trött.

Under tiden har jag grävt ut fem kaninhålor, jagat tio sorkar, sprungit efter pinnar som matte/husse kastat och dessutom kört mina inprogrammerade jaktrundor till höger och vänster.


Sen skiter jag sand. Sand med rötter, sand med hundmat, sand med bitar av trä, sand med något som varken husse eller jag vill berätta.

Därmed vill jag säga att sand inte är bara bra, det är mer lättätet än en duktig hund begriper. Ärligt talat fattar jag inte ens vad jag skriver.