Sand

Vi doggar äter det mesta. Åtminstone jag. Just nu tuggar jag matta. Har tuggat sönder fem mattor sen jag kom till husse/matte. Fick pinne i stället. Nå, detta ska handla om sand.

Jag tillbringar stor del av min tid i sand. Konstigt, nä, mina flockledare har ett gryt nära stranden. Hus kallar de grytet.


Där kutar jag, äter bästa tången, finaste rötterna av allehanda växter och jagar kaniner. Överallt sand. En del rot kräver två tredjedelar sand.

Sand är lättätet, men tynger i magen. Efter att ha gått en halv mil dit och en halv mil tillbaka är jag sisådär tre kilo tyngre. Tro fan att jag blir trött.

Under tiden har jag grävt ut fem kaninhålor, jagat tio sorkar, sprungit efter pinnar som matte/husse kastat och dessutom kört mina inprogrammerade jaktrundor till höger och vänster.


Sen skiter jag sand. Sand med rötter, sand med hundmat, sand med bitar av trä, sand med något som varken husse eller jag vill berätta.

Därmed vill jag säga att sand inte är bara bra, det är mer lättätet än en duktig hund begriper. Ärligt talat fattar jag inte ens vad jag skriver.