Woff igen...

Det har gått tid. Tid går, märker jag. Nu är jag nästan stor!
Mötte Bosse i förrgår. Minsta doggen ever. Hon kröp på mig och nafsade i öronen. Så är hon ju bara en dvärgtax.

Värre är Zeke, en schäfer/goldenblandning. Snacka om gathund! Men kul som sjutton. Vi brottas i gathörnen. Jag är tyngre, han är smidigare, det blir alltid oavgjort. Bäst för alla.

Husse vågar normalt inte släppa mig, men när jag möter Zeke vet han att jag inte drar i väg. Vi boxas, vi småbits, vi har himla kul. Två doggar som möts i vänskap.

Nu vill jag berätta om att skita. Vet att inte alla av er gillar ämnet, men skita är en del av livet. Husse skiter, matte också, fast snällare på nåt sätt. Själv gillar jag open spaces.

Gatkorsningar, mitt i huvudleden, nånstans där min skit kan ses som ett inlägg från mig till alla andra doggar.

I morse blev det korsning. Turligt nog tidigt, innan bilarna kommit. Sen blev det mitt i gatan, bra, då syns och märks det att jag varit där. Husse har en ovana att plocka upp mina fina skitar i svarta påsar! Snacka om brist på respekt!

Nå, hemma igen. Nästa varv handlar om parken, om att skita ner mig till den grad att jag får duscha! En doggs himmelrike, men det vet dom inget om. Avslöjar mig tyvärr genom att glatt hoppa ned i badkaret.