Allt ska bort

Tänkte på det häromdan. Allt ska bort. Jag vet inte vart, men bort ska det om nåt nytt ska in. Igår gav jag mig själv en dubbelmiddag. Bara som ett exempel. Jag åt, spydde framför brasan, och kunde snabbt och geschwint (tyska, bildad dogg) slicka i mig allt på nytt.

Konsten att ge sig själv en extra middag ligger djupt rotad hos oss Golden retrievers. Inget får förgås är principen. Kossor idisslar, vi doggar äter upp maten två gånger. Gott, färdiglagat.

Tänker också på naturens eget skafferi. Där finns rötter, gamla skitar, papper från korvkiosker och McDonalds. Max gillar jag bäst, de flyger runt på min gata i Malmö. Och tuggummi, finns det nåt bättre än att kunna skrapa loss ett gummi från gatan och mumsa i sig?

Idag mötte jag Isa igen. Kommer att bli kär i henne. Fin liten flicka, några månader bara, men vänta bara. Samma sort som jag, gul och fin, mjuk som katt (men de äter jag helst), och busig som en iller. Fin tjej.

Tik heter det visst, men som jag tidigare sagt vet jag inget om sånt. Vi busade, jag satte mig på henne, hon kröp runt på mig och bet mig i örat. Skönt. Sen boxade jag ner henne igen innan hon hoppade upp på min fina rygg och bet mig i nacken. Snacka om samvaro.

Nu vaknade jag igen. Ingen mat! Vaffan. Lade mig vid husses fötter, food ready!

Halkade i helgen. Min favoritpöl hade frusit. Klorna bet inte, jag drattade på fina svansen! Tur att ingen tik var ute. Sen sket jag pinnar. Raka hårda saker med träbitar i. Så kan det gå när man tuggar pinne. Men tänderna blir fina, vita, starka, vassa. Måste vara i form om jag hittar en kanin i dess håla.

Grävling måste vara släkt med oss doggar. Vi gräver ju också. Hur ska man annars få sig en kanin? Under grävet hittar jag rötter, sand och jord. Ätbart alltihop. Ibland kan man hugga sig en mullvad, men sån tur har jag inte haft. Inte än.

Vill bara varna för att havet är farligt! Vågorna går höga men för med sig massor av god mat, tång och annat som fartygen släppt ut. Frukt inte minst. Mumms.

Nu är jag dock i stan, där finns mest doggar som jag gillar, pinnar i parken och dessa förbenade parkarbetare med sina krattor och spadar; jag brukar bita i krattorna, skälla på spadarna och bli kliad av arbetarna. God eftermiddag önskar jag alla djurvänner!

Svante och havet

Jag gillar tång. Husse vet inget om det, men tången innehåller massor av matnyttigt från båtar och fjärran stränder.

En hund måste ta för sig, vargen i mig säger: ät allt, alltid finns det nåt för magen att suga åt sig av.

Alltså åker det mesta in: gammal kastad frukt, gamla rester från båtkök, gamla goda fina döda fåglar och allt annat som kan tänkas vara till energinytta. Jag har alltid sagt till husse att magen är vägen till hundens tillgivnad.

Han fattar inget, kommer med sina löjliga Royal Canin och tror att jag ska nöja mig med det. Det kan komma svält. Det kan komma tider när Royal Canin är slut. Det kan komma tider när husses och mattes pengar är slut. Bäst att hugga för sig.

Idag är jag dålig i magen. Sket hemma i stugan i natt. Hade ätit vad som stranden gav, dvs. resterna i tångahögarna, älskar dem.

I går blev husse arg på mig. Jag stack. Brukar sticka när det behövs. Stack till en härlig doft i tången. Gammal fisk i gammalt drivnät. Gott, behöver jag säga det. Havet ger och havet tar, säger husse. Jag säger: havet ger, jag tar.

Men på natten brukar jag bli litet dassig i magen. Ett fint golv verkar som gjort för en lösskit. Husse kan ju städa efter mig. Han har blivit riktigt duktig. Tyvärr låter han mig inte springa lika fritt längre. Han tror att jag inte vet vad som är hundens bästa. Jag vet: mat!

Nä, nu är jag hemma igen. I Malmö. Stor småstad. Parken finns, och dit ska vi gå när jag vaknat. Jag tillhör dem som skriver i drömmen, fräckt vad? Men i parken finns ingen tång, ingen sand, inga vågor.

Men där finns hundar! Malte, Sluggo, Isa, Zeke, You name them. Vi ska skälla och busa. Nu drömmer jag om det.

Mitt hav är ändå det bästa. En stuga vid havet är för husse och matte en dröm. För mig är det hård verklighet; jaga tång, jaga kaninjävlarna som har god skit men gömmer sig, jaga mullvadar i sina hålor och bara vara jag.

Livet med en pinne...

Pinnar är jag. Fast jag är ingen pinne. Jag tar pinnar, letar pinnar, tuggar pinnar, tar hem pinnar till hemmatugget.

Pinnar kan vara allt avlångt och bärbart. Ibland grenar från träden, ibland självuppgrävda rötter. En pinne är en pinne. En hund är en hund. De hör liksom samman, fast jag begriper inte hur. Mina tänder vet.

Mina tänder kräver pinnar. De vill gnaga, ibland tror jag att jag är en kanin, vad det nu är. Det luktar kanin i parken.

I lilla huset vid havet luktar det också kanin. Och några andra lukter som matte säger är mullvadar och kossor. Träffade kossor i helgen. Stora. Farliga. De har horn! Som om hade de tänderna på skallen!

Men vi har saker gemensamma, vi tuggar gräs! Näst pinnar är gräs och dess fina rötter en höjdare. Som jag tuggar gräsmatta, som jag sliter upp gräsen mellan stadens gatstenar, som jag njuter av att ha en rejäl tova i munnen. Som glass, fast glass är godare.

Snart ska jag ut på landet igen. Där finns roliga jättemjuka pinnar som heter tång. Kan äta mycket sånt. Tugga svälja kasta runt ruskorna, fånga och tugga igen. Men bäst är ändå pinnar.

På landet har husse färdiga pinnar. Han tar in dem och lägger i en korg. Jag tar dem smidigt, tuggar glatt till dess husse undrar var veden tagit vägen. Sen tänder han eld! Livsfarligt.

Vet han inte nåt? Mina pinnar ju där och brinner. Varmt, javisst, men är det inte slöseri på fina pinnar att låta dem brinna upp? Det kliar i tänderna när jag tänker på det.

Jag tänkte omväxla idag. Tog fina saker som matte lämnat. Läderstövlar. Tuggvänliga, mjuka, Ecco heter dom. Sen kom husse och sabbade hela jobbet. Då tog jag husses fina mössa, som en socka fast på huvet. Tuggade och tuggade, sen kom husse och tog sin mössa från mig. Stöld av tuggmaterial, tycker jag.

Jag skällde litet bara för att skälla. Gick därefter ut i köket och skällde på maten, gick in i lillrummet och åt ett monsterablad, drog litet trådar ur fina ryamattan, surade litet så att husse lär sig hur jag tänker.

Snodde sen blixtsnabbt mattes strumbyxor (goda) och försökte smita ut med dem till hallen, gick inte alls. Nu har jag skrivit klart för idag.

Nu ska jag sova, sen ska jag kissa igen, sen ska jag springa litet och leta fina pinnar att ta hem till min samling (om nu inte husse tänker sig att bränna upp dem igen..).

Svante badar

Regn idag. Kul. Betyder pölar! Plask och smask för en Golden som jag. Var golden när vi gick ut, blev brownie efter en kvart. Husse höll knappt att få tag på mig när jag tänkte rymma till fiskehoddorna.

Tyvärr är husse snabb, en sprinter. Hann ifatt mig, den rackaren. Jag är ännu ingen sprinter, men jobbar på det. En vacker dag (eller regnig) kommer jag att slå honom.

Sen hittade vi en brun hund, fin att jobba på, hussen var mer tveksam. Sen gick vi till en man med kratta. Älskar krattor, att busa med och jobba på. Fina bett kan det bli.

Mannen krattade löv. Älskar löv som blåser i vinden, brukar fånga dem, tror nog att de är fåglar. Vad vet jag? Mannen var vänlig, satt och krattade gatstenar medan husse pratade, dvs. jag pillar upp allt eländigt gräs som vill växa mellan stenarna, äter och mår jättebra.

Fibrer säger husse, gräs säger jag som brukar äta hans eländiga monsterabuskar här hemma.

Nu har jag duschat igen. Fint. Förr fick dom tvinga mig in i duschen, nu hoppar jag upp frivilligt och gärna. Sätter mig fint så att den goda vattnet kommer åt mina private parts (engelska, låter litet anständigare).

Nu har jag bitit husses händer, tagit diverse trasor från toaletterna, ätit min gudomliga mat (Royal Canin) och lagt mig i hallen i väntan på matte (tror jag).

Vi hundar är busiga. Ska vara busiga. Är expert på att hitta bitsaker ut garderoben, ur skohyllan, ur allt annat som kan vara tillgängligt. En sport rentav. Ficktjuveri på ett hittills oanad nivå.

Min mun känner det mesta, slänger ut en käft och fångar en mössa, en vante, en socka, lätt som en plätt. Trött, ska sova, minnas och tänka ut nästa bus.

Man börjar bli man

Hände i går kväll. Gick ut med husse som vanligt. Åt gatan, slickade stenar och inkasserade ett och annat tuggummi. Då hände nåt i näsan.

Jag började liksom dra i kopplet utan att veta varför. Husse var inte beredd alls, snubblade nästan av min maskulina kraft. Där fanns hon ju, en snabb liten whippet.

Vackrare har jag inte sett. Med fint täcke i kylan, vackra ben, vacker nos, vacker rakt av. Som slipad av vinden. Hon kunde löpa, det märkte jag förra veckan, inte en Janne att hinna ifatt. Nu löper hon!

Snacka om feromoner, hormoner, parfymer. Denna lilla snabba dam doftade som paradisets trädgårdar. Jag kunde inte kissa, inte skita, inte göra något annat än att följa mina drifter, dofterna tog över.

Husse talade med den skönas matte. Var orolig för att jag var orolig. Hunden löper sa hon frankt. Jag vet inte vad löpa är, vet inte vad tik är, inget om sånt som människor håller på med när de ska sova, men doften, den härliga doften väckte mannen i mig.
Jag tror jag är kär!

Vankade sen länge fram och åter. Kissade bara på pin kiv på fina mattan. Gruffade med husse, busade med matte, blev inte lugn ändå. Sen sov jag.

I morse gick jag ut med matte. Ingen whippet. Sen åt jag igen, lade mig, drömde konstigt, som om jag jagade en flyende skugga, en grå vacker skugga, väldoftande dam i sin bästa kondition.

Snart ska vi ut igen, jag och husse. Regn, bra. Raining more dogs than cats. Vi doggar gillar vatten, gärna badbart och lagomskitigt, typ lerpölar. Husse fick duscha mig igår. Han borde duscha själv tycker jag. Luktar hund!

Nå, en ny månad är på G, och nån har sagt att Jul är kul. Hjul är kul tycker jag som gillar bilar.