En hund måste ta för sig, vargen i mig säger: ät allt, alltid finns det nåt för magen att suga åt sig av.
Alltså åker det mesta in: gammal kastad frukt, gamla rester från båtkök, gamla goda fina döda fåglar och allt annat som kan tänkas vara till energinytta. Jag har alltid sagt till husse att magen är vägen till hundens tillgivnad.
Han fattar inget, kommer med sina löjliga Royal Canin och tror att jag ska nöja mig med det. Det kan komma svält. Det kan komma tider när Royal Canin är slut. Det kan komma tider när husses och mattes pengar är slut. Bäst att hugga för sig.
Idag är jag dålig i magen. Sket hemma i stugan i natt. Hade ätit vad som stranden gav, dvs. resterna i tångahögarna, älskar dem.
I går blev husse arg på mig. Jag stack. Brukar sticka när det behövs. Stack till en härlig doft i tången. Gammal fisk i gammalt drivnät. Gott, behöver jag säga det. Havet ger och havet tar, säger husse. Jag säger: havet ger, jag tar.
Men på natten brukar jag bli litet dassig i magen. Ett fint golv verkar som gjort för en lösskit. Husse kan ju städa efter mig. Han har blivit riktigt duktig. Tyvärr låter han mig inte springa lika fritt längre. Han tror att jag inte vet vad som är hundens bästa. Jag vet: mat!
Nä, nu är jag hemma igen. I Malmö. Stor småstad. Parken finns, och dit ska vi gå när jag vaknat. Jag tillhör dem som skriver i drömmen, fräckt vad? Men i parken finns ingen tång, ingen sand, inga vågor.
Men där finns hundar! Malte, Sluggo, Isa, Zeke, You name them. Vi ska skälla och busa. Nu drömmer jag om det.
Mitt hav är ändå det bästa. En stuga vid havet är för husse och matte en dröm. För mig är det hård verklighet; jaga tång, jaga kaninjävlarna som har god skit men gömmer sig, jaga mullvadar i sina hålor och bara vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar