Bilbao - en stad med nytt ansikte

Inte mycket politik denna gång. Bara litet. Resan gick till Bilbao, Baskens största stad, av Göteborgs storlek, ungefär, och Spaniens åttonde. För tjugo år sen var det en skitig industristad med stora motsättningar. Floden skeppade ut industrins produkter, dels i Biskayabukten som skit, dels till hamnar världen över.


Den baskiska motståndsrörelsen finns och lever. På barer och krogar, längs husfasader och över gator ser man den rödvita banderollen. Vi tog några tapas (pintxos) på en bar, och jag tackade på spanska, Grazias. Skulle jag inte ha gjort, fick en föreläsning om att jag minsann befann mig i Baskien, inte i Spanien! Tapas i Bilbao liknar inget annat, små fylliga konstverk som mättar till ringa kostnad.


Vi bodde på två hotell. Den ena var billiga Bilbi, fint men i ruffig miljö. Helt OK. Det andra något finare med perfekt läge vid gamla stan.


Under tiden som industrierna lagts ned och till idag har stan förskönats. Det finns knappast ett enda hus som inte visar något extra. Gamla hus är renoverade, och de nya utmanar arkitekturens regler till bristningsgränsen. Bilbao är en stolt stad, men så är Baskien numera självstyrande till stor del.


Baskernas kultur är en blandning med keltiskhet som grund. Romarna fördrev kelter till Irland, Wales, Bretagne, Skottland och just Baskien. Den baskiska kulturen bärs fram av språket, Euskara/Baskiska. Allt står på två språk. Ibland bara på Euskara. Kul språk med många z och x, avslut på -ix. Som Asterix.


Och i Bilbao hade fascisten Franco sina värsta motståndare, då som nu.


Utan basker på huvet (alla andra gubbar hade en) gick vi runt i staden. Upp på höjderna och ned i den lilla tunnelbanan. Längs floden. I gamla stan virrade vi, medeltida och förvirrande till en början. Mitt i röran dök ett gammalt bibliotek upp, stans äldsta kommunala. Underbart beläget.
Läsesal!!!

Det finns ett nytt också. Fast nybyggt gäller mörker i hela kulturhuset. Med spotbelysning mot grafitgått. Jag blev beklämd, inte bara för dem som behöver ljus för att läsa, men också av färgsättning och låga tak.


Guggenheim, naturligtvis. Ligger perfekt beläget nästan mitt i stan. Ett underverk, ett konstverk i kolossalformat. Operan i Sydney får ursäkta, men Guggenheim är snäppet värre.

Hus och arkitektur skapar en miljö som bejakar livet. Det känns i varje steg, för varje meter. Här och var små torg, överallt människor i samtal. Jag fick gott om tid att ströva på egen hand, älskar det. Sitta med en bok på en bänk, upptäcka en undanskymd gränd, lyssna till fåglar och spårvagnar.


Turismen kan bli en fara. Priserna är ännu låga, men de jag pratade med säger att priserna går upp, och det är inte bara den spanska krisens skull. Arbetslösheten är också hög, men de många studenterna ger liv och färg åt stan. Planerar du en weekendresa är Bilbao ett utmärkt val, just så udda men ändå välbekant som en stad kan bli.