Svantes höst

Hösten är fin. Många blad att fånga. De far i vinden och blir utmärkta måltavlor för en ung hund i jaktträning. Ibland blåser de ut över vägen, då blir det farligt. Det finns bilar! Bilar hårda, hundar mjuka, säger husse. Vad vet han om bladjakt? Inget. Han krattar ibland, då brukar jag skälla på krattan.

Han dammsuger sällan, men när han gör det hugger jag munstycket utan tvekan. Ingen får komma och surra i mitt hem, tänker jag. Slangar äro som ormar, det är bara att hugga direkt så att man inte blir stungen.
Har varit stugan flera gånger nu. Vet inte riktigt vilken stuga det är, testar mig fram när jag smiter från matte på stranden. När inte båda är med blir jag liksom splittrad, vill vara både hemma och borta, hos husse och hos matte.

Men stranden är fin. Milavis med sand, milavis med dumma vågor som nästan slår undan fötterna på mig, massor av tång att tugga på och massor av strandråg att smaka på. Husse säger kungsörn, jag säger kaniner, husse säger ängshök, jag säger tångruskor. Olika intressen, men mina är bäst, det vet jag.

Det finns en å. En liten rackare med vatten som kan drickas och som flyter fort. Den gillar jag, plaskbar och rolig, drar i mig och skojar, jag skojar tillbaka, skäller och hoppar. Vi är som vänner, jag och ån. Det verkar som om den har bråttom, vill ut i det baskade havet som bara svallar hotfullt.

Jag måste alltså skynda mig om jag ska fånga den i en munfull gott vatten.
Fågelskrällen håller hov därute på vågorna. Måsar säger matte, mat säger jag. Men de bara svävar bort, jag kan ju inte flyga än. Men jag jobbar på det. En dag ska jag bita dem i benen, suga in dem och lära mig få fjädrar och sväva bort över vågorna. Men inte än, nu ska jag lära mig fram och bak på kroppen, jobbigt nog.

Svansen t.ex. En rackare som jagar mig bakifrån. Får ibland tag i den, men när jag biter gör det ont! Fattar inget.

Samma med öronen. När skuggan faller rätt ser jag dem, två fliddrar på huvet. Svårbitna. Jag kan inte vrida huvudet så, men jag försöker. En dag ska jag hugga mig själv i örat, sen jäklar blir det väl ordning på fladdret.

Nu sover jag igen. Husse var vänlig nog att gå ut med mig mitt på dan. Vi såg änder (jaha), duvor (jaha igen) skator (äsch) och en kråka (sluta nu!). Vi såg också en liten valp, en golden, som jag såg ut för fyra månader sen. Jag lade mig på min fina rygg, valpen fick bita mig i strupen, söt tjej som jag nog ska möta längre fram när jag vet varför.

Nä, nu är det bra för idag. Vi synes, som dom säger i skogarna härnere. Jag vill hellre säga: Vi doftar och luktar! Svante