Sa jag att jag har en snabb polare? Nä, misstänker det. Denna lilla doggen har jag ingen kontakt med, hon är för snabb!
En rejäl gråhund hade nog funkat, men denna lilla whippeten snor mellan ben, sticker som en raket, och kommer igen när jag minst anar det, tex när jag jobbar med en kvist eller kollar läget med nosen.
Irriterande typ. Stella heter hon, stjärna betyder det, men vaffan, hon måste sitta still om man ska kunna bita, hoppa, nafsa och ha kul.
Gatorna är spännande. Matte gillar gräs direkt, men då fattar hon inte att varje stenbelagd gata har gräs. River upp en hel del, tuggar på. Bra för mig, för staden och ekonomin. Tänk om vi riktiga doggar fick fritt fram mellan gatstenarna - no gräs, no more.
Sopbilar är det värsta jag vet. Dom kommer vid halvsjutiden, mullrar, drar kärror med sånt som skulle kunna ätas, och välter husses cykel. Morr säger jag och backar bakom husse, som om han skulle vara tryggt.
Den enda sopgubbe som funkar är han med kvasten. Han begriper små doggar, fattar att det farliga också kan vara kul.
Nu är det dags för husse att ta mig till parken. Äntligen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar