En hund och hans värld

Tyckte nog att husse skulle ta i denna gång. Hundens värld är väl förborgad i hundens huvud.

Husse kan möjligen ana, men inte veta. Han kan inte språket. Nu ska jag berätta om språk.

Människorna pratar på om allt och inget, men vi hundar säger bara det vi tycker. På många olika sätt. När jag inte vill som husse lägger jag mig. Men för att ge en liten hint lägger jag mig alltid med nosen år det håll jag vill gå. Kan det bli tydligare.
Sen suckar jag, det betyder att jag inte vill, att husse inte fattar, och att jag har hundrättigheter.

När husse försöker dra mig åt sitt håll kan det hända att jag går någon meter, sen lägger jag mig igen. Man måste repetera sitt budskap för att en människa ska fatta. Kroppsspråk!

Vi hundar har väl utvecklat kroppsspråk. Vi kan resa ragg. Vi kan vifta svans eller hålla den under magen. Vi kan liksom spänsta när vi ser en annan hund. När vi vill leka lägger vi oss på framarmarna och ser ivriga ut. Sånt fattar hussar också.

Min husse har börjat gå löjligt stelt när jag skäller efter maten. Skrattretande, men litet kul. Han försöker i alla fall. Mitt bästa vapen är att se ledsen ut. En golden är nästan lika bra som en cocker spaniel på detta knep. Alla människohjärtan smälter. Sämst är väl pittbullarna, dom ser bara arga ut.

Men så kan de inte alla språk.

Ett annat knep är att lägga sig på rygg, visa strupen för att berätta att jag ger mig. Det fattar alla doggar utom just pitbullarna. Det gäller att veta vem man pratar med.

Människorna börjar då klia mig på magen, skönt. Helst ett helt gäng tolvåriga tjejer, då blir det omhändertagande, vill jag mena. Valpmage säger dom och liksom skiner upp. Tonårsmage säger jag, men säger ingenting, bara njuter - man måste ta vara på tillfället!

Mina woffar är alltid nyanserade. Storwoff på mer mat. Storwoff på oväntade ting, typ en moppe där den inte ska vara, en bil som parkerat i vägen, en gubbe med kvast där ingen gubbe ska finnas.

Det finns morronwoffet som betyder att jag är vaken och tillgänglig för mat. Det finns småmorret som betyder att jag vill leka. Det finns gnället som betyder att jag är less, felkopplad, vill kissa eller bara vill gnälla i största allmänhet.

Sen finns nattaskället, men då drömmer jag bara. Och ulket, som betyder att jag vill spy för att fixa egenmat en gång till. Mmmm, en lagomspya betyder färdiglagat för riktiga hundar.

Vi har många, mer subtila knep, men dem vägrar jag att avslöja. Nåt får dom väl ta reda på själva!

Förutom kroppsspråket har jag min nos. Snacka om GPS! Jag gör min värld, skapar med näsan, ser fria ängar eller dumma hundar med nosen. Jag är minst hundra gånger bättre på att snoka än människan (hur har hon kunnat överleva?). Doftblindhet måste vara ett rejält handikapp.

Dom känner att det luktar skit. Jag kan ta reda på vem, hur, varför, och i vilken status skithunden har. Ser med näsan, men det har jag visst talat om tidigare.

Sen är det vattenpölar. Vatten är en Goldens bästa vän. Jag badar, jag rullar mig, vattnet mjukar upp lera och annan smörja, sånt som gör att jag kan gnida in allt i min alltför gula och rena päls.

Den som luktar skit kan aldrig vara farlig tänker mina byten: kaniner, fåglar, råttor och möss, samt diverse andra smådjur. Åt en spindel, gott gott (fåglar och kaniner återstår att fånga). Men för liten. Försökte på en geting, missade, tur sa husse, inte jag.

Ville vara fjällräv bland lämlar detta år.

Andra doggar är ett problem och en möjlighet. De flesta är mindre, då kan jag utnyttja min tyngd, lägga en labb över dem och skaffa övertag. Det mest irriterande är smådoggar som kvickt smiter undan. Då tar jag på mig min sorgsenmin.

Whippet nämner jag inte en gång till..

Min hörsel är selektiv. Jag hör allt, men skiter i det mesta. Just nu är det nån jäkla människa som borrar i betong. Outhärdligt. Man jag sovrar bort borr. Precis som jag sovrar bort ord som hit, kom, Svante, sitt, ligg, stanna!

Men jag hör direkt när husse lägger mat i skålen, ett kylskåp som öppnas, en dörr som öppnas, en macka som tuggas, ett prassel i fickan, ett avlägset skall, ett skrammel av transportbilar (kan tappa nåt gott), minsta ljud från köket, minsta ljud från toaletten, minst lilla skitljud från en pipande mus.

Min värld är komplex. Allt, rörelser, ljud, doft, och bara känslan av att något kommer att ske, registrerar jag.

Jag vet dagen innan när matte ska resa bort. Jag vet att i morron ska vi ut på landet. Jag registrerar med alla mina sinnen (sju eller så) att snart ska nåt viktigt hända och förbereder mig.

Ett exempel. Duschen. Att det ska duschas på kvällen vet jag på morronen. Hur jag vet det är min hemlighet. Men jag vet. Numera har jag accepterat denna tvångsbevattning. Kan ju inte undvikas. Min företrädare, gamla Hampus (RIP) brukade lägga sig under soffan.

Jag ser faran i vitögat och accepterar. Inte helt fel med rent vatten ibland, bara jag blir torkad av matte. Ett helvete som slutar som torkfest. Dumma Hampus som inte kunde se helheten. Det kan jag. God Dag. Onsdagsmorron har börjat bra. Duggregn (raining cats and dogs) och fin luktvärld! Återkommer med fler tankar från en hund.