Dum husse!!! Ett problem för många doggar.

Idag tränade matte, husse och jag lydnad. Låter inte så kul, men jag satte mig, lade mig, kom på inkallning och stannade på "stanna". Då var det mesta frid och fröjd, hade bra nära snott en kaja och två tröga änder.

Sen blev det ännu roligare. Vi skulle köpa fisk vid Hoddorna. Vilken doft! Snacka om fin parfym. Jag lade mig vid den första hoddan medan husse och matte valde fisk. Blev nåt dom kallar hälleflundra. En norsk buhund sa att den heter kveite, men jag tror inte på norska buhundar. Så det så, woffade jag glatt.

Ett himla dividerande på människorna om tillagning och sånt. Jag väntade, kanske ett litet fiskahuvud skulle dyka ner, kanske nån stjärt, man vet aldrig med hoddor.

Nu började mina problem med husse. Han skulle av nån anledning hem med sin fisk, men jag ville stanna. Matte drog iväg för att jogga längs ribban, husse fick bära hennes varma jacka.

Först ville jag inte flytta mig alls. Husse försökte godistricket, funkade tio meter, sen la jag mig igen. Mitt på gatan. Brukar funka. Han fick dra mig i selen över gatan (himla obehagligt), varför inte vända? tänkte jag.

Den knappa kilometer vi hade hem blev en viljornas kamp. Jag ville självklart tillbaka, husse den idioten ville hem med fiskpåse i handen, sin egen mockajacka, och mattes jacka över ryggen. Han fick svettas vill jag lova. Rätt åt honom.

Först i parken fick jag klart för mig att han var envisare än jag, dessutom starkare. Men dum var han, fattar han inte att fisk är bäst där den finns i massor. Jag såg och luktade på marulk, på sej, på torsk, på spätta, på gös och tamejtusan om det inte fanns en liten abborre också.

Nu ligger jag och drömmer om Hoddorna, min nya favoritplats i världen. Fler hoddor åt folket (dvs doggarna).

Vad en hodda är vet jag inte, det är skånska och det är knappt matte och husse förstår. I hallen ligger jag. Biter så tyst jag kan sönder husses skor, det är han värd.