Morronbloggen tisdag

Silver, silver, silver, silver. Käckt. Nästan bäst! Det ligger nåt svenskt i att komma tvåa. Eller fyra ibland. Nåt generöst och vänligt. Nåt storslaget som bara svenskar kan förstå. Varför måste man bevisa att man är bäst, det räcker med att visa att man skulle kunna vara det!

Såna är dom Kalla och Haag. Visst hade de kunnat vinna, men stackars tyskar som så väl behöver sina guldmedaljer. De är dessutom hyfsat gamla, över tretti, och behöver sina medaljer för att visa sina barn och barnbarn. Schysst! Svenskt!

Samma sak gäller grabbarna, men mer rejält. Här gäller det inte Kalla, utan att falla. Bra för de andra, generöst, humant. Man ska dela på godbitarna. Dela med sig. Hellner har ju redan gjort misen att vara bäst, nu fick han vara hyfsat dålig.

Hockeylaget gjorde sin grej. Vann över Finland (det är ett slags måste), men undvek många tänkbara mål. Foppa är glansgubben. Han borde ha satt några mål, men undvek genom att passa i stället, inte sällan till finnarna. Vänskap över havet, kan man säga.

Nu väntar jag bara på de rejäla misstagen. Gulden. kul på sitt sätt, men inte riktigt svenskt. Förrädare som Gunde Svan och andra har guldat förr, men en riktig svensk nöjer sig med silver eller brons, eller varför inte en hedrande fjärdeplats.

Det gäller nämligen att inte var för dålig. Bara nästan bäst. En svår balansgång, men vi är nästan bäst på den också / Bästa Tänk om