Husse är inte klok. Tidningen kom, och sen var han vaken. idiot! Han vände sig i sängen, och jag kunde inte sova. Tuggade litet sängstolpe, tuggade några av mattes strumpor sen somnade jag igen.
Nu sover jag igen. Hittade polare i parken. En var för liten (jag lägger tassen på så är det kört), en var för stor, och en var för arg.
Konstigt, hur kan nån vara arg på mig. Inte ens husse fast han låter skarp på rösten ibland.
Hittade mycket. Tuggummi, en kondom som jag nu har skitit ut igen (vad gör folk i parken egentligen?), en stor bit cement samt slutligen en morot (hur kan folk slänga sånt?)
Morronborsten var ute i tid. Vaktmästare. Vi brukar hålla rent tillsammans. Jag tar hand om smågodiset, tuggummi och sånt.
Hans kvast är av rätta sorten, nåt att bita i, en piassava. Jaha, så drog vi runt, jag hittade några chips, några odefinierbara spillningar att slicka på samt en vit äcklig servett. Bra tuggmotstånd till dess husse tog allt ifrån mig. Fan, också. Hunnan också skulle dom sagt i Kalmar.
Jaha, och snart kommer matte. Och husse har ännu inte städat. Undrar just vad hon kommer att säga. Jag skäller visserligen högst, men matte är bra nära. Nu sitter han med sin rackarns maskin och gör nåt som vi hundar inte förstår, men anar ändå.
I morron ska berätta om lukta. Människor tror att titta är grejen, så fel dom har. Jag ser med näsan. Vet exakt vad godis finns, var kvinnor (alltså tikar) finns, vika som varit var och när och tom. hur?
Kolla du, husse. Du ser bara en del av vad jag kan lukta. Snart är jag stor, då ska jag temejfan bita dig i benet, men inte innan. Fast det vet han inte, inte än. Nä, jag ska bita snällt, jag är ju en Golden Retriever, och vi är alltid snälla när inget ser...
måndag 17 oktober 2011
lördag 15 oktober 2011
LördagsSvante och frosten
Vitt på taken, säger husse. Bryr mig inte ett dugg för matskålen är tom.
Malte har klippt sig. Burrpälsen är no päls at all. Ser litet brydd ut, som om hans hundlighet blivit beskuren. Men hälsar gör han, bits hyfsat ändå.
Funderar över alla hundar. I går kväll gick vi en runda med Sluggo. Husse och Sluggomatten var med. Jöns Filsgatan, mycket lukta, skrapa gräs med tassen, tugga sånt som husse inte vill veta, och nafsa Sluggo i svansen.
Sluggo är tax. Strävhårig, Låg och lång. Mycket att springa runt, om man säger.
Malmö at night är farligt. Det kommer bilar. Det kommer konstiga pojkar som skrattar och tjoar. Det luktar god mat överallt. Inte kul för en hund som glufsar Royal Canin. Kan inte ens säga det. Bara woff.
Husse har berättat att det finns en hundmat på burk som heter vov. Det kan jag säga! Burken kan jag läsa som om vore den Svenska Dagbladet. Vov, ligger rätt på tungan, säkert rätt i magen också.
Nu vill jag prata allvar. Vad är en hund? Varför är en hund. I vem syfte finns hundar till? Talar med storguden, han som fixar natur och sånt. Han säger att vi inte ska fråga, bara tro.
Tro sjutton att vi ska tro på nästa mål mat, nästa utgångsläge, nästa hundträff, kanske också nästa möte med löptikar. Men varför?
Husse funderar inte alls. Han bara gör, fast han lyssnar till radio också. Och arbetar med den där apparaten. Klick klick låter det. När jag woffar och hoppar upp i hans knä puffar han ner mig igen. Knappast shcysst.
Nu ska jag vila ett tag innan det är dags för parken. Bäst att vara där innan djurgårdarna kommer. Djur eller inte djur, de är värre än dobermann, än rottweiler, än alla jäkla mastiffer eller andra skitiga kamphundar.
Nu måste jag skälla ett tag så att det kommer mer mat. Woff and goodbye!
Malte har klippt sig. Burrpälsen är no päls at all. Ser litet brydd ut, som om hans hundlighet blivit beskuren. Men hälsar gör han, bits hyfsat ändå.
Funderar över alla hundar. I går kväll gick vi en runda med Sluggo. Husse och Sluggomatten var med. Jöns Filsgatan, mycket lukta, skrapa gräs med tassen, tugga sånt som husse inte vill veta, och nafsa Sluggo i svansen.
Sluggo är tax. Strävhårig, Låg och lång. Mycket att springa runt, om man säger.
Malmö at night är farligt. Det kommer bilar. Det kommer konstiga pojkar som skrattar och tjoar. Det luktar god mat överallt. Inte kul för en hund som glufsar Royal Canin. Kan inte ens säga det. Bara woff.
Husse har berättat att det finns en hundmat på burk som heter vov. Det kan jag säga! Burken kan jag läsa som om vore den Svenska Dagbladet. Vov, ligger rätt på tungan, säkert rätt i magen också.
Nu vill jag prata allvar. Vad är en hund? Varför är en hund. I vem syfte finns hundar till? Talar med storguden, han som fixar natur och sånt. Han säger att vi inte ska fråga, bara tro.
Tro sjutton att vi ska tro på nästa mål mat, nästa utgångsläge, nästa hundträff, kanske också nästa möte med löptikar. Men varför?
Husse funderar inte alls. Han bara gör, fast han lyssnar till radio också. Och arbetar med den där apparaten. Klick klick låter det. När jag woffar och hoppar upp i hans knä puffar han ner mig igen. Knappast shcysst.
Nu ska jag vila ett tag innan det är dags för parken. Bäst att vara där innan djurgårdarna kommer. Djur eller inte djur, de är värre än dobermann, än rottweiler, än alla jäkla mastiffer eller andra skitiga kamphundar.
Nu måste jag skälla ett tag så att det kommer mer mat. Woff and goodbye!
fredag 14 oktober 2011
Svantes vante
Det börjar bli kallt. Därför har jag tagit husses och mattes vantar och lagt i korgen. Där får de samsas med mig, med husses ena sko och mattes träskor, båda två.
Dom (husse och matte) vet inte att jag har lagt beslag på följande under min dyna:
Nu sover jag fast jag skriver via husse. Han har fått mitt uppdrag just innan drömmens vilda ängar med tikar tog över.
Fast jag vet inte vad tik betyder. Mötte en vacker gul labradordam i går. Hon luktade gott. Löper, sa hennes matte, fast hon stod alldeles stilla.
Jag löper också, fast med husse. Än vinner han, men attans vad jag tar in på honom. Hundar skall, tänker jag. Skälla är fint, ett dovt skall kan skrämma den tuffaste kvast, den dummaste cyklist och den tokigaste barnvagn.
Idag skall jag ge skall åt en BMW, det har jag satsat på länge. Woff - nä bli inte rädda, det är bara träning.
Snart ska jag ut igen. Och snuvhusse får allt följa med som tolk. Behöver tolk, kan inte läsa skyltarna, och inte trycka på knappen för grönt vid Stora Gatan. Han har alltid fickan full, som jag brukar säga.
Frolic, levergodis, smått och gott, jag behöver bara bromsa, vägra, sätta klorna (som jag slapp klippa i går, matte skulle packa) i asfalt eller gatsten. Då kommer godiset fram. Husse tror att jag inte fattar, men en hund av klass måste kunna luras.
Alltså: en broms, två bromsar, husse rycker litet i nykopplet (en sele), men jag tittar bara åt andra hållet, lägger mig ibland mitt i gatan. Då kommer godiset fram. Dumhusse! Lättlurad.
Blir fina vädret idag. Klart och fint. Kallt, men kyla är inget problem. Jag har ju pälsen på! Husse har ingen päls, bara litet under armarna. Han får klä på sig. Matte också. Ett himla kattrakande (sa jag katt?) efter kläder innan jag får kissa på morron.
Dessutom har dom fått för sig att kissa själva innan jag får chansen. Diskriminering!!!!
Sen står dom där och huttrar. Det gör inte jag, jag står bara still till dess jag vet vad jag vill. Sen går jag kanske en bit (två meter), bara kanske, kan kanske få en liten godis om jag protesterar.
Några förbättringar för hundlivet i kommunen skulle vara:
Vad gör man inte för ett bra kiss och en rejäl bit Frolic. I will write again (där ser ni, jag kan många språk). Woff på er, ha en bra dag, bit nån, fast bara litet!
Dom (husse och matte) vet inte att jag har lagt beslag på följande under min dyna:
- Mattes svarta Behå (som hon har letat, woff.)
- Husses så strumpor med blommor på
- Mattes vita sockor
- Sydsvenskans kulturdel från i torsdags (hundar kan läsa, men med munnen)
- Mattes små nylonsockar, tre stycken (kan räkna, hundar kan sånt)
- Mitt gamla valpkoppel (man måste samla på minnen)
- Odefinierbara dela av fd skor, vantar etc. (historiska lämningar)
Nu sover jag fast jag skriver via husse. Han har fått mitt uppdrag just innan drömmens vilda ängar med tikar tog över.
Fast jag vet inte vad tik betyder. Mötte en vacker gul labradordam i går. Hon luktade gott. Löper, sa hennes matte, fast hon stod alldeles stilla.
Jag löper också, fast med husse. Än vinner han, men attans vad jag tar in på honom. Hundar skall, tänker jag. Skälla är fint, ett dovt skall kan skrämma den tuffaste kvast, den dummaste cyklist och den tokigaste barnvagn.
Idag skall jag ge skall åt en BMW, det har jag satsat på länge. Woff - nä bli inte rädda, det är bara träning.
Snart ska jag ut igen. Och snuvhusse får allt följa med som tolk. Behöver tolk, kan inte läsa skyltarna, och inte trycka på knappen för grönt vid Stora Gatan. Han har alltid fickan full, som jag brukar säga.
Frolic, levergodis, smått och gott, jag behöver bara bromsa, vägra, sätta klorna (som jag slapp klippa i går, matte skulle packa) i asfalt eller gatsten. Då kommer godiset fram. Husse tror att jag inte fattar, men en hund av klass måste kunna luras.
Alltså: en broms, två bromsar, husse rycker litet i nykopplet (en sele), men jag tittar bara åt andra hållet, lägger mig ibland mitt i gatan. Då kommer godiset fram. Dumhusse! Lättlurad.
Blir fina vädret idag. Klart och fint. Kallt, men kyla är inget problem. Jag har ju pälsen på! Husse har ingen päls, bara litet under armarna. Han får klä på sig. Matte också. Ett himla kattrakande (sa jag katt?) efter kläder innan jag får kissa på morron.
Dessutom har dom fått för sig att kissa själva innan jag får chansen. Diskriminering!!!!
Sen står dom där och huttrar. Det gör inte jag, jag står bara still till dess jag vet vad jag vill. Sen går jag kanske en bit (två meter), bara kanske, kan kanske få en liten godis om jag protesterar.
Några förbättringar för hundlivet i kommunen skulle vara:
- Gratis godisplatser i parken (behövs när husse glömt)
- Bättre bajsmöjligheter (skit ska inte underskattas)
- Roliga doftspår på alla gator (kul att spåra godis eller andra doggar)
- Bättre gräs på gatan (nu måste man slita upp små tuvor mellan stenarna)
- Långsammare bilar på gatan (självklart)
- Cyklister som tänker på andra än de själva (fy sjutton vad de kör, livsfarligt)
- Fler snälla tanter (jo, de som finns duger, men fler vore inte fel)
- Fler roliga valpar/unghundar som uppskattar en bitorgie!
- Bättre och godare mat (smakade resterna från nåt som heter entrecote i går, mums!)
- Språkkurs för hussar och mattar. (Ibland tror jag att de är helt blåsta, fattar inte minsta woff!)
- Kommunal hundservice (gärna bemannad med erfarna doggar att tala med och bli upplyst av)
- Sovplatser mitt i stan för trötta hundar. Med frukost oavsett tid på dygnet.
Vad gör man inte för ett bra kiss och en rejäl bit Frolic. I will write again (där ser ni, jag kan många språk). Woff på er, ha en bra dag, bit nån, fast bara litet!
torsdag 13 oktober 2011
Morronhund har guld i mund
Hej. Jag heter Svante och drömmer just nu. Ligger på rygg och kickar lätt med ena och andra och båda bakbenen.
Har framben också, och dessutom ett ben som jag brukar bita på.
Eftersom jag är hund skiter jag i Juholt. Jag bara skiter och hoppas husse ska plocka upp. Kissar duktigt också, som vatten fast mysigare faktiskt. Vatten luktar inte, men det gör kisset. Talar om att jag var där. Svante was here!
I går hittade jag en fin vattenpöl. Som jag plaskade! Och drack dessutom. Tror tamejtusan att pölavatten är som pilsner för husse. Gott.
Nå, nu till allvaret. Klorna. Husse vill klippa igen. Vilken pers. Han någon snackat om tortyr för doggar? Nä, trodde det. Hundens Vänner borde göra nåt. I kväll är det dags.
Vattentortyren dessutom. Har inte pratat om det tidigare. Men att bli satt i ett badkar och sen spolas över med rent friskt och varmt vatten är för jäkligt. Kämpar emot vad jag kan.
Häromdan blev jag lurad. Falska förespeglingar! En Frolic, hundgodis, lades försåtligt i badkaret. Eftersom jag alltid är hungrig hoppade jag glatt i, trodde att det var nytt roligt bus. Sen kom duschen fram...
Nå, en hunds vedermödor blir lätt en hel roman. Nu gäller mera novellformatet, för att inte säga brevformat. Som ett rop från den nedre världen, den som försiggår på marknivå med nosen tätt tryckt mot marken eller gatstenen.
I morse var det otäckt. En man med kvast! Stor otäck sopkvast som han hötte med samtidigt som han skrattade. Klockan var nästan sju, det var otäckt mörkt, och jag hade just skitit.
Sen kom det en till!!! Två män med kvastar. Blev jag rädd eller?
Faktum är att jag gav mig på båda två. Kvast eller inte, jag morrade, skällde skräckinjagande och satte mig bakom husse. Som om han skulle vara något skydd.
Nå, det är dag, det finns en park, och där det finns park finns Bosse eller Malte eller nån annan av mina polare som är kloka nog att brottas och busa i stället för att blåsa svenska folket i riksdan.
Länge leve hundlivet, åtminstone femton år eller så.
Svante Hund, torsdag den 13, oktober 2011!
Har framben också, och dessutom ett ben som jag brukar bita på.
Eftersom jag är hund skiter jag i Juholt. Jag bara skiter och hoppas husse ska plocka upp. Kissar duktigt också, som vatten fast mysigare faktiskt. Vatten luktar inte, men det gör kisset. Talar om att jag var där. Svante was here!
I går hittade jag en fin vattenpöl. Som jag plaskade! Och drack dessutom. Tror tamejtusan att pölavatten är som pilsner för husse. Gott.
Nå, nu till allvaret. Klorna. Husse vill klippa igen. Vilken pers. Han någon snackat om tortyr för doggar? Nä, trodde det. Hundens Vänner borde göra nåt. I kväll är det dags.
Vattentortyren dessutom. Har inte pratat om det tidigare. Men att bli satt i ett badkar och sen spolas över med rent friskt och varmt vatten är för jäkligt. Kämpar emot vad jag kan.
Häromdan blev jag lurad. Falska förespeglingar! En Frolic, hundgodis, lades försåtligt i badkaret. Eftersom jag alltid är hungrig hoppade jag glatt i, trodde att det var nytt roligt bus. Sen kom duschen fram...
Nå, en hunds vedermödor blir lätt en hel roman. Nu gäller mera novellformatet, för att inte säga brevformat. Som ett rop från den nedre världen, den som försiggår på marknivå med nosen tätt tryckt mot marken eller gatstenen.
I morse var det otäckt. En man med kvast! Stor otäck sopkvast som han hötte med samtidigt som han skrattade. Klockan var nästan sju, det var otäckt mörkt, och jag hade just skitit.
Sen kom det en till!!! Två män med kvastar. Blev jag rädd eller?
Faktum är att jag gav mig på båda två. Kvast eller inte, jag morrade, skällde skräckinjagande och satte mig bakom husse. Som om han skulle vara något skydd.
Nå, det är dag, det finns en park, och där det finns park finns Bosse eller Malte eller nån annan av mina polare som är kloka nog att brottas och busa i stället för att blåsa svenska folket i riksdan.
Länge leve hundlivet, åtminstone femton år eller så.
Svante Hund, torsdag den 13, oktober 2011!
onsdag 12 oktober 2011
Svantebloggen onsdag
Puh. Ont i tänderna. Mattes träskor är hårdare än beräknat. Husse skrattar. Nu sitter han vid den apparaten igen. Har bytt foder. Nåt som heter Royal Canin. Varför inte ryggbiff? Varför inte små läckra oxfiléer? Typiskt.
Jag är inte ens en kanin. Men jag ser dom ibland. Gräver hål gör dom. Säkert goda att äta också.
Den nya selen är fin. Slipper bli strypt när husse vill gå åt fel håll. Ibland tror jag att husse är maktsugen. Jag vill ha dialog, vill resonera om riktning, vara demokratisk. Men husse är tyrann, en riktig diktator.
Skönt när matte kommer hem, henne kan jag resonera med. Få smulor, få en halv macka, få sitta soffa.
Husse vill inte att jag skäller. Själv pratar han hela tiden. Försöker prata hundspråk, låta barnslig och så.
Nu sätter jag mig vid matskålen, han ska ta mig tusan inte gömma mat för mig. Nu skäller jag.
Så ja, där kom den förbaskade kungliga kaninen ned på ätnivå. Redan halvvägs, mat ska ätas fort, smältas fort, och fyllas på direkt igen.
Här i Skåne säger vi doggar: Mö mad, god mad, och mad i rättan tid, dvs. alltid.
Hur rund får man bli som hundbarn? Som en tunna? Som en kossa? Eller som en välfödd dogg?
Jag är en välfödd dogg, kunde ha varit välföddare om det inte var för husses eviga tjat om att gå ut, om att springa litet, om att leka kurragömma.
Om hundar var politiker skulle de inte fuska med bidrag. Vem har hört talas om skällavdrag? Om woffskatt? Om subventionerade bajspåsar?
Ingen. Vi hundar gillar Volvov! Vi tankar på Shell. Hellre katt än skatt.
En engelsk dam sa häromdan: what a lovely puppy!
Jag skällde tebaks på engelska (doggar där låter som här) woff! Betyder ungefär: inga tanter ska jamsa med mig! Vem vill bli kallad puppy?
Eller det ännu vanligare: Det är ju bara en valp! Kolla Bamse, det är ju bara en valp. Kom hit Buster, lek inte med småvalpar.
Tur att jag har Malte, Sluggo och tiken Bosse!
Jag är nästan vuxen! Jag äter snus! Jag är tuff, mopsar mig mot mopsar. Bara så att ni vet. Nä nu måste jag sova ett tag innan husse kommer med kopplet. Tror han inte att jag kan parken redan? Var finns världen! Dit vill jag. God natt fast på morron!
Jag är inte ens en kanin. Men jag ser dom ibland. Gräver hål gör dom. Säkert goda att äta också.
Den nya selen är fin. Slipper bli strypt när husse vill gå åt fel håll. Ibland tror jag att husse är maktsugen. Jag vill ha dialog, vill resonera om riktning, vara demokratisk. Men husse är tyrann, en riktig diktator.
Skönt när matte kommer hem, henne kan jag resonera med. Få smulor, få en halv macka, få sitta soffa.
Husse vill inte att jag skäller. Själv pratar han hela tiden. Försöker prata hundspråk, låta barnslig och så.
Nu sätter jag mig vid matskålen, han ska ta mig tusan inte gömma mat för mig. Nu skäller jag.
Så ja, där kom den förbaskade kungliga kaninen ned på ätnivå. Redan halvvägs, mat ska ätas fort, smältas fort, och fyllas på direkt igen.
Här i Skåne säger vi doggar: Mö mad, god mad, och mad i rättan tid, dvs. alltid.
Hur rund får man bli som hundbarn? Som en tunna? Som en kossa? Eller som en välfödd dogg?
Jag är en välfödd dogg, kunde ha varit välföddare om det inte var för husses eviga tjat om att gå ut, om att springa litet, om att leka kurragömma.
Om hundar var politiker skulle de inte fuska med bidrag. Vem har hört talas om skällavdrag? Om woffskatt? Om subventionerade bajspåsar?
Ingen. Vi hundar gillar Volvov! Vi tankar på Shell. Hellre katt än skatt.
En engelsk dam sa häromdan: what a lovely puppy!
Jag skällde tebaks på engelska (doggar där låter som här) woff! Betyder ungefär: inga tanter ska jamsa med mig! Vem vill bli kallad puppy?
Eller det ännu vanligare: Det är ju bara en valp! Kolla Bamse, det är ju bara en valp. Kom hit Buster, lek inte med småvalpar.
Tur att jag har Malte, Sluggo och tiken Bosse!
Jag är nästan vuxen! Jag äter snus! Jag är tuff, mopsar mig mot mopsar. Bara så att ni vet. Nä nu måste jag sova ett tag innan husse kommer med kopplet. Tror han inte att jag kan parken redan? Var finns världen! Dit vill jag. God natt fast på morron!
tisdag 11 oktober 2011
Svantebloggen tisdag
Woff!!!Husse vaken. Matte uppe. Maten slut. Dags för korgen igen. Kallt ute numer. Men bra med gatsten att kissa på, det rinner ned mellan stenarna och försvinner. Borta.
Husse är nästan aldrig borta. Bara litet dum ibland, men jag älskar honom ändå.
Tänk att han inte begriper att jag vill gå själv. Nä, koppel ska det va. Sen när det kommer bilar och cyklar drar husse in mig. Varför då?
Bilarna morrar ju bara litet, och cyklisterna plingar. Ingen skäller, alltså ofarligt.
Men i parken finns ligisterna. En stor otäck Rottweiler med liten matte som liksom bara slänger i ändan på ett koppel.
Då går husse undan med mig. Jag är för liten att bli biten, säger han.
I går mötte vi i stället en sån där mördarhund med ännu mindre matte i kopplet. Då gjorde husse halt med mig. Så satt vi och såg hur doggen släpade matten förbi, ingen olycka, men det var nära.
Bosse är roligast. Bosse är taxvalp, knappt större än en tvärtass. Han är en hon. Tik säger husse, jag fattar inte sånt än. Bosse är en pigg kamrat som jag brukar lägga mig på.
Zeke är värre. Han är stor, en schäfer och golden samtidigt. Blandras. Men ganska kul ändå tills han biter mig i örat. Då gnäller jag. Inte ens husse vill att nån biter i hans öron (vem skulle vilja det?).
Jag har en hemlig plan. Öronen flaxar när jag springer. Husse fattar inte att jag tränar då. Vill bli flyghund. Precis som flygarhunden ifrån Mirleft. Fin låt som jag nynnar i mitt inre. Jag vill också bita barn i benen.
Varje dag försöker jag fånga änderna i kanalen. Dom kan flyga. En dag ska jag flyga ifatt nån av dem, bita tag och äta upp. Få fjädrar i halsen vore kul. Med näbbar och klor.
Vi hittade en död sparvhök igår. Den har klor. Och vass näbb. Men den var död. Undrar om det inte är precis som med maten, den är nog också död. Men god. Ville äta höken men fick inte. Det där jädrans kopplet var ivägen igen.
Nu ska jag berätta vad jag äter:
Som sagt, nu vilar jag i trygg förvissning om att en bunke med Royal Canin står och mognar på diskbänken. Matte har gått, vi sa adjö, jag stal hennes socka igen! Ha. Lyckades dock inte med Behån, annars fina att tugga på, luktar och smakar matte. Husses kalsonger är snäppet bättre, men dem har han på sig, rackaren.
Ibland kissar jag inne. Undrar just om det är för att ute är för långt borta, eller om jag bara vill markera min närvaro?
Ibland skäller jag bara för att retas. Dom blir så upprörda då. Husse säger Ptsss, eller knackar mig i revbenen. Matte är snällare, men ibland sätter hon tummen på min tungrot. Inte kul alls.
Då lugnar jag mig, ser snäll ut, och kommer igen efter nån minut med mitt gå-genom-märg-och-ben-skall. Det hörs, kan jag lova. Särskilt när jag gör ett serieskall med falsett på slutet. Ha, där fick dom!
Men, nä, jag har halvslutat. Gillar ju husse och matte. Gillar ju maten. Gillar ju kramet och leken. Gillar ju att ha en egen flock. Fast helst ville jag nog bestämma själv. Nafsa dem på tårna och riva några tapeter från väggen.
Vem vet? En vacker dag får jag chansen. Då är det jag som bestämmer när det ska kelas, lekas, busas, gås ut utan koppel, och bita andra hundar i öronen.
Återkommer om detta när det är dags för mig att bli Alfahanne. Husse får nog slicka mig i mungiporna för att bli accepterad. Eller, enna (är jag möjligen göteborgare trots allt?)
Husse är nästan aldrig borta. Bara litet dum ibland, men jag älskar honom ändå.
Tänk att han inte begriper att jag vill gå själv. Nä, koppel ska det va. Sen när det kommer bilar och cyklar drar husse in mig. Varför då?
Bilarna morrar ju bara litet, och cyklisterna plingar. Ingen skäller, alltså ofarligt.
Men i parken finns ligisterna. En stor otäck Rottweiler med liten matte som liksom bara slänger i ändan på ett koppel.
Då går husse undan med mig. Jag är för liten att bli biten, säger han.
I går mötte vi i stället en sån där mördarhund med ännu mindre matte i kopplet. Då gjorde husse halt med mig. Så satt vi och såg hur doggen släpade matten förbi, ingen olycka, men det var nära.
Bosse är roligast. Bosse är taxvalp, knappt större än en tvärtass. Han är en hon. Tik säger husse, jag fattar inte sånt än. Bosse är en pigg kamrat som jag brukar lägga mig på.
Zeke är värre. Han är stor, en schäfer och golden samtidigt. Blandras. Men ganska kul ändå tills han biter mig i örat. Då gnäller jag. Inte ens husse vill att nån biter i hans öron (vem skulle vilja det?).
Jag har en hemlig plan. Öronen flaxar när jag springer. Husse fattar inte att jag tränar då. Vill bli flyghund. Precis som flygarhunden ifrån Mirleft. Fin låt som jag nynnar i mitt inre. Jag vill också bita barn i benen.
Varje dag försöker jag fånga änderna i kanalen. Dom kan flyga. En dag ska jag flyga ifatt nån av dem, bita tag och äta upp. Få fjädrar i halsen vore kul. Med näbbar och klor.
Vi hittade en död sparvhök igår. Den har klor. Och vass näbb. Men den var död. Undrar om det inte är precis som med maten, den är nog också död. Men god. Ville äta höken men fick inte. Det där jädrans kopplet var ivägen igen.
Nu ska jag berätta vad jag äter:
- Tuggummi (slickas och skrapas upp från gatstenen)
- Jord och gräs (pillas eller krafsas upp, tuggas och sväljs)
- Snus i påse (billig fylla)
- Spillda chips (kolla noga där folk suttit i parken)
- Rester från McDonalds (parken igen)
- Små jädrans servetter (ofta under stora träd med nedhängande döljande grenar, doftar härligt av nåt som husse inte vill berätta)
- Spyor (ha, färdigmat för en dog, halvsmält är perfekt)
- Smulor från de rikas bord (dvs sånt som råkar falla ner när husse och matte sitter och frotterar sig med biffar och fisk)
- Smulor i parken (tur att folk vill mata fåglarna som inte har samma goda näsa för sånt som jag)
- Rester och tallriksslick (dom är slarviga, husse och matte, särskilt matte som skär bort allt gott fett)
- Kärnor, äppelskruttar, päronskruttar, halva morötter, hela morötter, allt som någon bitit i och sätt sin goda prägel på.
- Bajs (ville inte skriva detta, men det måste med. Skit kan innehålla fett, och fett är valpens vapen mot ofettlighet. Ofettbart säger husse, ush säger matte, gott säger jag som blir lös i magen efteråt)
Som sagt, nu vilar jag i trygg förvissning om att en bunke med Royal Canin står och mognar på diskbänken. Matte har gått, vi sa adjö, jag stal hennes socka igen! Ha. Lyckades dock inte med Behån, annars fina att tugga på, luktar och smakar matte. Husses kalsonger är snäppet bättre, men dem har han på sig, rackaren.
Ibland kissar jag inne. Undrar just om det är för att ute är för långt borta, eller om jag bara vill markera min närvaro?
Ibland skäller jag bara för att retas. Dom blir så upprörda då. Husse säger Ptsss, eller knackar mig i revbenen. Matte är snällare, men ibland sätter hon tummen på min tungrot. Inte kul alls.
Då lugnar jag mig, ser snäll ut, och kommer igen efter nån minut med mitt gå-genom-märg-och-ben-skall. Det hörs, kan jag lova. Särskilt när jag gör ett serieskall med falsett på slutet. Ha, där fick dom!
Men, nä, jag har halvslutat. Gillar ju husse och matte. Gillar ju maten. Gillar ju kramet och leken. Gillar ju att ha en egen flock. Fast helst ville jag nog bestämma själv. Nafsa dem på tårna och riva några tapeter från väggen.
Vem vet? En vacker dag får jag chansen. Då är det jag som bestämmer när det ska kelas, lekas, busas, gås ut utan koppel, och bita andra hundar i öronen.
Återkommer om detta när det är dags för mig att bli Alfahanne. Husse får nog slicka mig i mungiporna för att bli accepterad. Eller, enna (är jag möjligen göteborgare trots allt?)
tisdag 4 oktober 2011
Om livet och pengarna
På mindre än en sekund växlar börsens datorer kurserna. En liten händelse någonstans skapar en otrolig turbulens på värdens börser. Som om ekonomin fått hicka! Så jäkla sjukt!
Allt handlar om girighet. Om att så fort som möjligt få snabbast och störst vinst. Som ett världskasino, fast värre.
Resultatet blir att långsiktighet har blivit omöjlig, att miljötänkande blir svårt, att krig lönar sig mer än fred och att investeringar som ger avkastning om fem år blir otänkbara. Nu gäller, bara nu. Datorerna reagerar blixtsnabbt, och människan låter sig dras med.
Borde det inte vara tvärtom? Borde inte alla 7 miljarder människor som alla andas in syre och alla andas ut koldioxid förstå att det inte håller? Borde inte människan, den enda varelse på jorden som kan förutse konsekvenserna av sitt handlande agera klokare?
Självklart. Om inte en annan mänsklig egenskap betydde mer: Girigheten, en dödssynd, den som i värsta fall kommer att få oss alla, och allt levande, på fall.
Gärna miljö, bara jag slipper betala. Gärna fred bara jag inte måste bekosta den. Gärna mat till alla, bara jag får mitt först. Så tänker vi alltför ofta.
Vad gör media? Vad gör de som borde kunna sprida kunskapen till alla? Inget, det är inte lönsamt. Värsta varianterna finns i Italien där Berlusconis TV-kanaler sprider rena skiten, och i USA där Fox News sprider skit från den sk. Teapartyrörelsen, det mest inhumana som skakar världens största men mest ihåliga ekonomi.
Vad gör vi? Mycket faktiskt, Sverige har en oberoende public service radio och TV. Uppdrag granskning är svenskare än svenskt, finns knappast nån annan stans.
Men världens medier är annorlunda. Al Jazira är ett undantag, visar hur folk verkligen mår, vad som händer, men de är ett undantag.
Från botten kommer alltid förändringen. Botten är du och jag. Som folket i Kairo, som folket i Syrien, som folket i Libyen.
Det finns hopp för världen. Det är du och jag som är hoppet, som kan tvinga politiken att byta kurs och ekonomin att förstå att långsiktiga planer är mer lönsamma än snabba klipp på börsen.
Allt handlar om girighet. Om att så fort som möjligt få snabbast och störst vinst. Som ett världskasino, fast värre.
Resultatet blir att långsiktighet har blivit omöjlig, att miljötänkande blir svårt, att krig lönar sig mer än fred och att investeringar som ger avkastning om fem år blir otänkbara. Nu gäller, bara nu. Datorerna reagerar blixtsnabbt, och människan låter sig dras med.
Borde det inte vara tvärtom? Borde inte alla 7 miljarder människor som alla andas in syre och alla andas ut koldioxid förstå att det inte håller? Borde inte människan, den enda varelse på jorden som kan förutse konsekvenserna av sitt handlande agera klokare?
Självklart. Om inte en annan mänsklig egenskap betydde mer: Girigheten, en dödssynd, den som i värsta fall kommer att få oss alla, och allt levande, på fall.
Gärna miljö, bara jag slipper betala. Gärna fred bara jag inte måste bekosta den. Gärna mat till alla, bara jag får mitt först. Så tänker vi alltför ofta.
Vad gör media? Vad gör de som borde kunna sprida kunskapen till alla? Inget, det är inte lönsamt. Värsta varianterna finns i Italien där Berlusconis TV-kanaler sprider rena skiten, och i USA där Fox News sprider skit från den sk. Teapartyrörelsen, det mest inhumana som skakar världens största men mest ihåliga ekonomi.
Vad gör vi? Mycket faktiskt, Sverige har en oberoende public service radio och TV. Uppdrag granskning är svenskare än svenskt, finns knappast nån annan stans.
Men världens medier är annorlunda. Al Jazira är ett undantag, visar hur folk verkligen mår, vad som händer, men de är ett undantag.
Från botten kommer alltid förändringen. Botten är du och jag. Som folket i Kairo, som folket i Syrien, som folket i Libyen.
Det finns hopp för världen. Det är du och jag som är hoppet, som kan tvinga politiken att byta kurs och ekonomin att förstå att långsiktiga planer är mer lönsamma än snabba klipp på börsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
