Vi har varit på filmfestival, och Svante fick inte följa med till Götet.
Såg fem filmer på kort tid, hann varken med den ena eller det andra utanför vårt schema som liten fru komponerat.

Så är det för alla icke-göteborgare (som har tid att anpassa).

Svante, dvs. jag normalt, sov hos mormor och sonen Max mellan allt husse_mattes körande och låtande.
Tur vi tog bilen.

Trots storstadstrafiken lyckades vi hålla schemat. Fem filmer!!! Fyra var toppen, verkliga höjdare, den senare (och mest uppskrivna) var sisådär...

Kontiki; se den gärna men, vänta ingen dramatik, ingen gestaltning utanför den mekaniska, men gärna underbara bilder!
Ska man göra drama av fakta krävs mer. Alla var typer, fasta, inget oväntat, ingen trovärdighet vad gäller ett antal män ensamma på en flotte i Stilla Havet. Små antydningar till konflikter fanns, men inte mer. Alltför stor respekt för originalets film från tidigt femtiotal.

Men bilderna är otroliga och nästan för fantasifulla. De många vithajarna borde ha varit blandade med bl.a. vitfenad ocenanhaj.
 

Fantastiska scener, inte minst de med valhajen som simmar under flotten filmad från ovan.
 

Nå, det som föregår själva seglatsen är filmens behållning, hur Thor försöker övertyga med tankar som går på tvärs mot vetenskapen, måste övertyga sin vetenskapliga omgivning. Inget bra betyg till den akademiska världen. Thor Heyerdal utmanade konvenansen, vágade visa att alla kan ha fel...

Hundväder idag med. Bra för doggar, sämre för hussar och mattar. I går tappade jag mina nycklar i parken. Två decimeter snö. Svante sket under lek med en labrador, gul, men inte ful. När jag drog fram plastpåsen (svart) ur fickan och böjde mig fram ramlade nyckelknippan ut i snön utan att jag märkte det, upptagen av skitgörat som jag var.
Väl hemma fanns ingen nyckel. Kom in genom porten med hjälp av vänlig granne, trodde att jag kanske glömt att låsa och att nyckeln var kvar i hallen. Låst!

Ut igen med Svante på släp. Tillbaka till parken. Sparka snö, leta i snö, sparka ännu mer snö, tror faktiskt att jag hann sparka fram en halv fotbollsplan. Svante ville inte söka, låg still och bet pinne. Sök, sa jag och pekade i snön, hans sökte och hittade ännu en pinne att bita i.

Ljuset började avta liksom hoppet att nånsin hitta nycklarna igen. Folk kom och gick, tittade nyfiket på min möda som parksparkare, Fick höra storyn, kela litet med Svante (mer lättkelad får man leta i snön efter).

Bestämde mig efter ännu en timmes letande att gå hem och vänta utanför till dess matte skulle dyka upp. Bedrövat kastade jag en sista blick på det genomsparkade fältet, fick syn på något mörkt, kvistar tänkte jag men böjde mig ned. Nycklarna!!! Där var de! Alldeles bredvid Svantes sen länge upplockade skit.

Så underbar världen kan bli! Tänk vad en knippa nycklar kan ställa till med, tänk vad upphittade nycklar betyder för glädje och lön för mödan...

Hunden och cykeln

Har varit på landet ett tag. Även hundar har rätt till semester. Hur landet ligger är alltid outgrundligt, i mitt fall ligger landet vid hav. Havet ligger tryggt och säkert, ingen tvekan om det! Alltid vågigt, aldrig helt lugnt.



I mitt land, dvs. havsland, finns ett märklig fenomen. Ett slags vattentarm som husse kallar å. Kabusaån är namnet.

Vattnet där busar inte lika mycket, vågar bara litet. Men ström finns, man hoppar i och stiger upp på olika platser. Sand på båda tarmsidor, fåglar överallt, och husse säger att jag ska akta mig för gäddorna.
Vilka gäddor? Har inte sett en gädda sen jag såg en vid Fiskehoddorna i stan. Gillar hoddorna! Brukar få mat där, rökt lax!!! Älskar rökt lax.

Just nu ligger jag i hallen och surar. Woffar ibland. Vill till havet. Känner inom mig att det är från havet laxen kommer. Vid varje våg sitter jag och väntar: finns där en lax. Hugger i vågeländet men fångar bara tång.

Eftersom jag blivit lantis är jag inte längre van vid trafiken i stan. I min stad cyklar alla människor. Som om cyklingen är viktigare än själva livet. Vissa vinglar, andra speedar (husse lär mig engelska), och ytterligare andra kör i bredd så att vi gångare måste ducka sidledes. Fy katt!!! Ingen hänsyn alls.

Vi hundar (känner mig som taleshanne!) vill inte bli påkörda! Vi vill ha gatans lustlukter i fred att sniffa i om så mitt på gatan. Vi vill reclaime (husse igen) the streets!!! Stolpar är brevlådor för en dogg. Kantstenar också. Portaler borde fridlysas. Även hundar behöver post! Behöver skicka brev! Behöver kommunicera på ett mer subtilt sätt än hussars och mattars doftlösa mail eller bref.

Nå landet ligger. Så är det. Landet i Skåne ligger inte sällan platt som en pannkaka. Som Söderslätt. Som Kristianstadsslätten (fast det har husse sagt;)

Plattheten betyder fritt fram för cyklar. Människorna cyklar just för att de kan. Varför kan de då inte cykla rätt? Fattar inte, de är ju kloka säger husse. De är ju inte kloka, säger husse i nästa sekund sen har kasta oss åt sidan i sista sekund. Min slutsats är att människor inte är klokare än en hund. Vi skulle aldrig komma på den vansinniga tanken att cykla....

Är jag rasist?

Grunnar på det. Husse säger att jag föredrar vissa doggar framför andra. Vet inte det.

Bland mina favoriter finns bl.a. en dvärgtax (tror jag) som heter Bosse och är tik.
Där finns ett antal små fransoser, dvs franska bulldoggar. Där finns terrier och en blandrasnisse som heter Zeke.

Men, och nu ska vara rak, jag föredrar en Golden när jag möter någon. Flat coated är pest. Ännu värre är Pitbull eller Amstaff. Går omvägar när vi ser nån.

Men om jag leker med en dvärgtax när goldentikvalpen Isa passerar är valet givet. Jag leker helst med Isa, och hon leker med mig. Andra göre sig inget besvär. Vi kan varann, jag och Isa, vet hur man ska brottas och har mycket roligare än med en sketen terrier.
Här är jag med matte...
Jo, jag är nog litet rasist, har lärt mig av husse och matte tror jag. När en annan golden passerar säger dom: "Oj så fin! Vilken trevlig valp, precis som Svante".

Får dom se en Amstaff säger dom: "Usch, farlig hund, vi går en annan väg!"

Tro fan att jag är inriktad på Golden!

Undrar om människorna är likadana. Om människovalparna lyssnar och lär när deras hussar/mattar säger "usch vilken svartskalle!" eller säger: "där går en riktig svensk!"

Tror det. Dom är väl som jag, valpar lär av de äldre. Min kultur är mattes och husses. Barnens/människorvalparnas värderingar/kultur är deras föräldrars.

Jag brukar ibland busa med rottweilers, med blandraser, det funkar också. Boxrar är kul, boxar mig i magen, men jag ger igen, brottas jättebra.

Men husse och matte blir nervösa då. Kan det ha nån inverkan på mig? Jag tror det. Nu ska jag snart äta, har inte tid att skriva mer. Isa kan vara i parken vid lunchtid!

Sand

Vi doggar äter det mesta. Åtminstone jag. Just nu tuggar jag matta. Har tuggat sönder fem mattor sen jag kom till husse/matte. Fick pinne i stället. Nå, detta ska handla om sand.

Jag tillbringar stor del av min tid i sand. Konstigt, nä, mina flockledare har ett gryt nära stranden. Hus kallar de grytet.


Där kutar jag, äter bästa tången, finaste rötterna av allehanda växter och jagar kaniner. Överallt sand. En del rot kräver två tredjedelar sand.

Sand är lättätet, men tynger i magen. Efter att ha gått en halv mil dit och en halv mil tillbaka är jag sisådär tre kilo tyngre. Tro fan att jag blir trött.

Under tiden har jag grävt ut fem kaninhålor, jagat tio sorkar, sprungit efter pinnar som matte/husse kastat och dessutom kört mina inprogrammerade jaktrundor till höger och vänster.


Sen skiter jag sand. Sand med rötter, sand med hundmat, sand med bitar av trä, sand med något som varken husse eller jag vill berätta.

Därmed vill jag säga att sand inte är bara bra, det är mer lättätet än en duktig hund begriper. Ärligt talat fattar jag inte ens vad jag skriver.

Woff igen...

Det har gått tid. Tid går, märker jag. Nu är jag nästan stor!
Mötte Bosse i förrgår. Minsta doggen ever. Hon kröp på mig och nafsade i öronen. Så är hon ju bara en dvärgtax.

Värre är Zeke, en schäfer/goldenblandning. Snacka om gathund! Men kul som sjutton. Vi brottas i gathörnen. Jag är tyngre, han är smidigare, det blir alltid oavgjort. Bäst för alla.

Husse vågar normalt inte släppa mig, men när jag möter Zeke vet han att jag inte drar i väg. Vi boxas, vi småbits, vi har himla kul. Två doggar som möts i vänskap.

Nu vill jag berätta om att skita. Vet att inte alla av er gillar ämnet, men skita är en del av livet. Husse skiter, matte också, fast snällare på nåt sätt. Själv gillar jag open spaces.

Gatkorsningar, mitt i huvudleden, nånstans där min skit kan ses som ett inlägg från mig till alla andra doggar.

I morse blev det korsning. Turligt nog tidigt, innan bilarna kommit. Sen blev det mitt i gatan, bra, då syns och märks det att jag varit där. Husse har en ovana att plocka upp mina fina skitar i svarta påsar! Snacka om brist på respekt!

Nå, hemma igen. Nästa varv handlar om parken, om att skita ner mig till den grad att jag får duscha! En doggs himmelrike, men det vet dom inget om. Avslöjar mig tyvärr genom att glatt hoppa ned i badkaret.

Hunden och tassen

Fryser tassar idag, men visar inget. Går gator med salt, men låter inget märka (Gillar salt att slicka, men inte att gå på). Inget salt ska hindra mig att nå en McDonaldsbox som nån slängt.

Gillar också fiskehoddorna. Fick rökt lax där häromdan. Var det gott, eller? Husse fick släpa mig tillbaka, det är rätt åt honom, han behöver träna sina gubbamuskler.
Jag brydde mig inte ens om pinnar på hemvägen, försökte bara lura husse att ändra riktig från hemmets hundmat till hoddornas paradis bland fiskrens och halva laxbitar.

Men tassen var det. Har fyra. Dom är jättebra. Utan tassar, ingen hund. Utan hund, inga tassar.

Mina tassar har klor som husse försöker klippa ibland. Klorna smattrar käckt mot golvet, repar väggar, gräver stora hål varsomhelst, jagar kaniner (fast jag inte vet vad kaniner är, luktar gör dom i alla fall), skrapar mattes och husses ansikte, och är allmänt nyttiga för att krafsa fram skit mellan gatstenar.

Mina klor är som björnens, arbetsverktyg! Katten är feg som drar in sina taggisar efter klöset. Inget för mig. Vill ha dem framme alltid för anfall, försvar och gräv.

Min tass har simhud. Simma kan jag säger dom. Tränade några hemska gånger i somras, men ska testa mer seriöst i vår.

Änder och måsar känner jag. Dom flyger alltid när jag kommer nära. De har också simhud. Tänker på det när jag ligger och väntar på maten. Kanske, kanske kan jag överraska en mås i vattenläge. Komma som en utter (ingen aning om vad en utter är), dyka just innan och hugga dem underifrån som en späckhuggare hugger sälar (har jag sett på TV, gillar djur på TV).

Nä, nu kom maten, knappast nån McDonalds, bara royal canin, men inget får slippa undan. Låtsas att det är en nyligen huggen hare! Sen ska jag sova, sen ska vi till parken! Husse har lovat att ta röda bollen med (är jag färgblind eller?)