Om trender och tokerier

Var i Malmö i går. Fin stad. Platt med massor av cyklister. Många blixtcyklar livsfarligt mellan fotgängare och bilar, många på gågator och torg. Men det finns nåt som är vanligare: mobiltelefonen!

Det gäller alla städer, men kontrasten mellan mobil och närgeografins överraskningar blir så tydlig där.

Mer än varannan fotgängare tittar stint i sin mobil! Som om de inte var nån annan stans. Många knappar sms eller googlar medan de går. Ser sig inte för, undviker med näppe lyktstolpar och andra fotgängare, vinglar oseende genom mängden av cyklister, bilar och andra faror.

Ser de höstlöven? Upplever de vimlets tjusning i en mångkulturell stad? Känner de dofterna från falafelförsöljarna?

De som inte pratar eller sms-ar har ändå mobilen i handen oavsett övrig tung packning, redo om nån skulle ringa. Som en alkis med sin flaska, en trygghet, en vuxennapp.

Värst är nog bilkörande medelålders män och kvinnor med nappen i örat som växlar och gasar med en hand...

Själv har jag en protestmobil, billigaste Nokian med bara ringfunktion. Jag brukar glömma den hemma utan att känna ångest. Är den med ligger den längst ned i nån ficka. Jag vill leva i nuet, inte i dået eller sen-et. Vill vara ostörd. Finnas mitt i livet.

Dessutom är jag närvarande nog att undvika cyklarna! Uppleva vatten, hav, höstlöv och alla livets dofter. Vara med mig själv eller samtala fritt live med min medmänniska.

Datorer finns i tillräcklig mängd hemma och på jobbet. Bloggar gör man på sin fritid hemma eller på biblioteket. Facebookar också. Jag känner mig inte minsta utestängd från livet, missar ingenting, och radions P1 håller mig uppdaterad när jag vill lyssna.

Jag undrar lätt - vad händer i de barns hjärnor som låter mobilens nycker styra livet?