Minns en midsommarnatt i Norge. Lovund, en ö utanför Mo i Rana. Jag och en kompis hade lånat en roddbåt och drog ut på ett helt blankt hav, inte en vindpust och hela vackra fjällvärlden i bakgrunden. Vi skulle fiska torsk.
Det gjorde vi också. Vi hade pilkar och spinnspön i båten. Stortorsken var nattens fiskemål.
Jo, det nappade. Hela tiden. Vi drog torsk på torsk, och det var som tur är inte alltför djupt, fisken som var några kilo stor kunde släppas tillbaka igen.
Sen drog vi sej på sej runt kilot med spinnspöna. Den fick också gå tillbaka, det var ju kjempetorsken vi ville fånga.
Efter två timmars fiske med hyfsat stor torsk och sej blev vi faktiskt trötta. Vi började tänka på grillfesten som väntade på land.
Stillsamt rodde vi tillbaka, men en pilk fick släpa efter båten. Vi hade bara några hundra meter kvar när det högg. Kompisen satt med linan i handen och skrek till när den skar ner så att blodvite uppstod.
Det blev en kamp. Något vansinnigt starkt drog i andra änden, snodde hit och dit, linan skar i vattnet, men kompisen hade dragit ner tröjärmen över händerna och slapp fler sår.
Efter tjugo minuter kom fisken äntligen in till båten. En jättesej. Största sejen jag nånsin sett. Med gemensamma krafter fick vi in den i båten mellan mig vid årorna och kompisen på aktertoften. Vi lyckades slå den i huvudet med en åra, sen satt vi länge och bara tittade.
När vi kom åter till bryggan bar vi upp fisken. Mannen vi lånat båten av var mycket imponerad, därefter gick vi genom byn med sejen mellan oss och sjöng! Det var ju midsommar och alla var uppe i den helt ljusa natten. Vad sjöng vi, kanske ni undrar. Jo, "Seien är vår". Därefter blev det fest hela natten. Sejen uppskattades till mellan 5 och 7 kilo! / Bästa Tänk om
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skulle nog dragit till med...
SvaraRadera-Sej det med ett leende och med en glimt ur ögonvrån... ;-)
Men i 7 kilos fallet kanske Thores gamla slagdänga "storfiskarvalsen" varit mer passande.
Ha en fin fortsättning på helgen.
Badaren som just väckt tuppen.
Jodå, men seijen är vår passade fint. Väckte uppståndelse bland byborna av vilka Hans-Petter skötte apparaten. Först vid tretiden på morron kunde han leverera de första flaskorna - bad planning. Sen satte vi oss på grässlänten där lunnefåglarna bodde - de var helt orädda och kraxade lustigt när de fick syn på ett gäng svenska ungdomar i deras kvarter. Uno
SvaraRadera