En hund - fyra ben

Träffade Malte igår. Roligt som fan. Han bet, jag bet, han lade sig över mig, jag lade mina fräscha 25 kg över honom.



Bus av hög kvalitet. Inte ett skäll, tyst brottning bara. Finns ingen bättre polare än Malte, nåt slags stor terrier i samma färg som jag.



Sen blev det skit. Jag gjorde en av mina magiska snurror för att attackera från andra håller. Då blev det ont. Slant i vätan. Hamnade sida.

Foten stukad, bästa framtassen. Inte Maltes fel, bara mitt. Fotbollsspelare råkar ut för samma. Vi kör hundRugby, häftigt men kul. Jag vrickade tassen, bästa vändetassen. Linkade av plan och fick godis av husse (leverbitar).

Satt en stund. Låg en stund. Funderade. Husse ville sätta in en avbytare (det stod hundar runt om).

Nå, hundans, också. Jag kastade mig in i kampen en gång till, gick ett tag, sen tog skadan över.
Haltade hem. Haltade in i duschen. Haltade ut till matskålen. Tom! Husse fyllde den motvilligt.

Husse har en tråkig princip. Mat bara ibland! Vaba och Woff. Vi bor ju i Skåne. Där gäller

• Möe mad!
• God mat!
• Mat i rättan tid!
• Dvs.: Alltid!

Men jag ska inte klaga. Det finns doggar som måste jaga all mat själva. Olagad. Ofjällad. Oavfjädrad. Obenad. Bara så där rakt av som råttor, fåglar och kaniner uppträder.



Vem uppfinner den färdigplockade tuppen?

Nå nu ligger jag och memorerar allt för husse. Kan inte datorer än, men det kommer, sure.
Nu undrar jag varför just jag måste skita i den oskitna ytan mitt i gatukorsningar! Nån måste göra det, men varför just jag?