Vi har varit på filmfestival, och Svante fick inte följa med till Götet.
Såg fem filmer på kort tid, hann varken med den ena eller det andra utanför vårt schema som liten fru komponerat.

Så är det för alla icke-göteborgare (som har tid att anpassa).

Svante, dvs. jag normalt, sov hos mormor och sonen Max mellan allt husse_mattes körande och låtande.
Tur vi tog bilen.

Trots storstadstrafiken lyckades vi hålla schemat. Fem filmer!!! Fyra var toppen, verkliga höjdare, den senare (och mest uppskrivna) var sisådär...

Kontiki; se den gärna men, vänta ingen dramatik, ingen gestaltning utanför den mekaniska, men gärna underbara bilder!
Ska man göra drama av fakta krävs mer. Alla var typer, fasta, inget oväntat, ingen trovärdighet vad gäller ett antal män ensamma på en flotte i Stilla Havet. Små antydningar till konflikter fanns, men inte mer. Alltför stor respekt för originalets film från tidigt femtiotal.

Men bilderna är otroliga och nästan för fantasifulla. De många vithajarna borde ha varit blandade med bl.a. vitfenad ocenanhaj.
 

Fantastiska scener, inte minst de med valhajen som simmar under flotten filmad från ovan.
 

Nå, det som föregår själva seglatsen är filmens behållning, hur Thor försöker övertyga med tankar som går på tvärs mot vetenskapen, måste övertyga sin vetenskapliga omgivning. Inget bra betyg till den akademiska världen. Thor Heyerdal utmanade konvenansen, vágade visa att alla kan ha fel...

Hundväder idag med. Bra för doggar, sämre för hussar och mattar. I går tappade jag mina nycklar i parken. Två decimeter snö. Svante sket under lek med en labrador, gul, men inte ful. När jag drog fram plastpåsen (svart) ur fickan och böjde mig fram ramlade nyckelknippan ut i snön utan att jag märkte det, upptagen av skitgörat som jag var.
Väl hemma fanns ingen nyckel. Kom in genom porten med hjälp av vänlig granne, trodde att jag kanske glömt att låsa och att nyckeln var kvar i hallen. Låst!

Ut igen med Svante på släp. Tillbaka till parken. Sparka snö, leta i snö, sparka ännu mer snö, tror faktiskt att jag hann sparka fram en halv fotbollsplan. Svante ville inte söka, låg still och bet pinne. Sök, sa jag och pekade i snön, hans sökte och hittade ännu en pinne att bita i.

Ljuset började avta liksom hoppet att nånsin hitta nycklarna igen. Folk kom och gick, tittade nyfiket på min möda som parksparkare, Fick höra storyn, kela litet med Svante (mer lättkelad får man leta i snön efter).

Bestämde mig efter ännu en timmes letande att gå hem och vänta utanför till dess matte skulle dyka upp. Bedrövat kastade jag en sista blick på det genomsparkade fältet, fick syn på något mörkt, kvistar tänkte jag men böjde mig ned. Nycklarna!!! Där var de! Alldeles bredvid Svantes sen länge upplockade skit.

Så underbar världen kan bli! Tänk vad en knippa nycklar kan ställa till med, tänk vad upphittade nycklar betyder för glädje och lön för mödan...